Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fr ån Stockholms teatrar
Masque of Kings» uppfört här, kallat May
erlingdramat och med blankversen smidigt
översatt av den verklige skalden Karl Ragnar
Gierow. Det lär vara en fördel, att det var
skrivet på vers, och att det ej gör anspråk på
att följa verkligheten. Det lär vara ett fel,
att det är tidstroget och ovanligt stilriktigt
uppsatt av Sven-Erik Skawonius utan några
modernistiska fjollerier. Själv tycker jag, att
blankvers i ett modernt stycke är alldeles
ovanligt sömngivande och blev mycket
förvånad över att vid utgången få höra, att
stycket varit på vers. Detta berodde naturligtvis
på att versen lästes som prosa. Detta skedde
till de lyriska fackmännens missnöje men till
stor belåtenhet för den, som skriver detta,
ehuru jag väl minns Voltaires ord: »Puisqu’il
y a des vers, il faut sentir les vers.» Det är
svårt för Maxwell Anderson att skriva, hur
det verkligen gick till, ty det vet man ännu
icke riktigt säkert. Det påstås, att den nu
sjuttiofemåriga kronprinsessan Stéphanie,
Rudolfs gemål, vid genomläsningen av Maxwell
Andersons pjäs sagt: »Det hade varit bra, om
det gått till så här.» Ganska otrevligt var det
i alla fall, tänker man.
Replikerna voro sidlånga, och ändå är en
blankverssida kortare än en med prosa. Det
blev ett predikande, och mycken predikan
gör kroppen trött, säger med berömvärd
självbesinning Predikaren själv. Och ändå
fanns det trots allt och tack vare ett utmärkt
spel gripande, ödestragiska moment. Mest
båtnad hade man kanske av Frans Josef,
en av Lars Hansons mästerliga
monarktolkningar. Det var intressant att få se denne
plikttrogne, arbetsamme, troligen rätt enfaldige
kejsare i sin miljö. Han skulle leva ytterligare
i tjugosju år. Skådespelaren gav övertygande
den isiga högtidlighet och den distans Frans
Josef kunde hålla mot hög som låg. — Nervös
och uppriven, förstörd av alkohol och något
degenererad genom sitt Wittelsbachblod,
blev Rudolf här på scenen ganska trovärdig i
den begåvade Georg Rydebergs gestaltning.
Av någon hypersubtil anledning hade han ej
maskerat sig efter originalet. Det blir alltid
betänkligt att som falskmyntaren gjorde
»sätta skägg på Karl Johan».
Rudolf var i skådespelet icke riktigt säker
på vad han ville. Dels önskade han rycka
till sig Ungerns krona, dels med sin älskarinna
Mary Vetsera bosätta sig på något stilla
ställe och bli vanlig människa. Hans innersta
önskan förefaller dock vara att bli en liberal
I sjätte våningen. Mona
Mårtenson som Irene.
eller rent av radikal härskare. Med denna
paradox sysselsätter sig hans fantasi. Han blev,
som så många, uppskakad av att han genast
måste använda sig av våldsamma medel, så
att det humanitära av praktiska hänsyn måste
skjutas åt sidan. Mary Vetsera—Inga
Tidblad hade enligt stycket varit spion på
kronprinsen, och det gjorde honom med skäl
upprörd, då han fick veta om förhållandet.
Kamningen var icke åttiotal, snarare modern
på sjuttiotalet. Hon var alldeles utan den
blodfullhet man föreställer sig hos den
lidelsefulla kvinnan. Jag hade tänkt mig, att Vetsera
bort se ut som den »flicka», som skymtade
ett ögonblick och spelades av Mona
Mårtenson. Dennas vackra huvud var typiskt 1880-tal.
Mycken naturlig grandezza fanns hos Tora
Tejes kejsarinnan Elisabeth. En biperson,
som var fullträff, var journalisten Szeps,
spelad i sin intelligens och nervositet av Toivo
Pawlo. Men en ledsam historia i flera av detta
ords meningar är Mayerlingdramat, även om
det som här har den versionen, att de två
älskande sköto sig var för sig.
115
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
