Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. L a u r i n
Som ni behagar. Inga Tidblad
som Rosalinda.
tänka sig något rokokoartat eller någon annan
stil efter hans egen tid. Det finns
sannerligen utom en del traditionella konstigheter
shakespeareska skönheter och snillrika ord i
detta stycke, som man ser och hör med
beundran. Så i verserna om världsteatern, där
han talar om, hur skolgossen
kryper sedan med sin väska,
med tvättat morgonanlet, mot sin vilja
till skolan, trög som snigeln; därpå älskarn,
som suckar likt en bälg sin vemodsvisa
om flickans ögonbryn.
Ja, nog finns det övernog av kvickhet och
fantasi och av djupt träffande saker, ej
minst bland dem, som Uno Henning har att
säga som Jacques. Denna egendomliga
karaktär är väl den första, som representerat det
engelsmännen kalla spleen och som också av
författaren kallades »le chevalier de la
mélan-colie». Men äro ej de förväxlingar, som röra
sig om den till yngling utklädda Rosalinda,
nästan jolmiga? Naturligtvis vet jag, att en
Shakespeares samtida vid en sådan undran
skulle sagt: »Det är ju teater, där har man ju
sådana förväxlingar, och det är just det jag
tycker är roligt.» Men till och med Brandes
tycks något ha stött sig på den minst sagt
underliga scenen, då skådespelaren, den
yngling, som på Shakespeares tid spelar
Rosalinda som flicka och som sedan är utklädd
till gosse, hyllas genom att älskaren dock
kallar varelsen för sitt rätta flicknamn,
Rosalinda. Brandes säger om denna scen,
att »det vilde vinde at spilles som var hun
halvvejs kjendt». Den stackars herdinnan
Febe, hon fick dåndimpen, då hon fick se,
att den unge mannen verkligen var ett
femininum. På Shakespeares teater var det ännu
mera invecklat, ty där spelades av
anständighetshänsyn alla damrollerna av unga män,
som voro damimitatörer. Det bör ha blivit
litet kvalmigt, när dessa skulle återge unga
flickors daggfriska kvinnlighet. Hur var ej
Inga Tidblad riktig kvinna och en särdeles
sådan. Skådespelerskan, temperamentsfull och
förtjusande, åkte skridsko, gnabbades,
skrattade och »hade sig» på det — och det är
mycket svårt för Rosalinda — mest naturliga
sätt.
Då hon sedan i epilogen höll sin lilla låda
på sufflörluckan, var det en fest för både
ögat och örat. »Om jag vore kvinna», säger
hon, »skulle jag kyssa så många av er, som
hade mig täckeligt skägg.» Men som vi veta,
att Inga Tidblad är en kvinna av riktiga
sorten, applåderade vi män, mer eller mindre
skäggiga, så mycket vi orkade.
Den amerikanske författaren Robert E.
Sherwood har 1936 skrivit Idiot’s Delight
med namnet efter en patiens, som aldrig eller
nästan aldrig går ut. Stycket heter här Mitt i
Europa och har en syftning på den
europeiska situationen som, hur man försöker,
alltid eller nästan alltid icke får någon definitiv
lösning. Fast skådespelet är skrivet för nästan
tre år sedan, är det med den skarpa
motsättningen mellan Italien och Frankrike
synnerligen aktuellt. Handlingen är förlagd till
Tyrolen på ett hotell Monte Gabriele, förr
på österrikiskt, nu på italienskt område.
Här samlas ett internationellt sällskap, som
mer eller mindre är genom passvårigheter
politiskt infruset på hotellet, där man genom
samvaro, flirt, dans och annan underhållning
söker hålla humöret uppe. Men man har
här en italiensk flygbas och väntar ett
luftangrepp.
Sven-Erik Skawonius har skapat en
dekorationsmiljö, som för den som rest i dessa
trakter gör ett fullt trovärdigt intryck. Man
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
