Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fr ån Stockholms teatrar
Märta Ekström—Irene. Edvin Adolphson—Harry Van.
Scen ur Mitt i Europa.
hittade på hotellet en samling i hög grad
intresseväckande typer, de flesta
vederhäftigt utformade. Redan den italienske
kaptenen Locicero—Olof Sandborg, som var
platskommendant, kommer oss att känna, att detta
är ej spel, det är verklighet. Det finns något
genialt hos Olof Sandborg, och det kommer till
synes också i denna lilla enkla roll. En liten
grupp italienska officerare kunde inte vara mera
italiensk, ty de voro italienska till födsel och
språk, »italianissimi». Starkt kom det tyska
fram hos doktor Waldersee—Ivar Kåge. Han
höll på med cancerforskning, och det gör sig
på något vis rörande paradoxalt med
vetenskapliga försök att finna läkemedel och
botemedel, då samma vetenskap gör sina
ansträngningar för att genom giftgaser och explosiva
ämnen kunna skada så många som möjligt.
Achille Weber—Olof Winnerstrand sålde till
vem som ville ha dem dylika ting. Järnhård
och iskall hade han gjort sig, den eljest så
älskvärde skådespelaren. Det var en scenisk
skapelse, som trots att han blott hade några
repliker att säga var ett litet mästerverk.
Huvudpersonen i skådespelet Harry Van—■
Edvin Adolphson var full av vitalitet, och
även hans maskulinitet var sprudlande. Det
var »rart» att se, hur hans små sprattlande
dansflickor klappade om Harry. Han var det
glada lättsinnet och måste ha varit snäll, så
energisk han än var.
Halvt hysterisk men sympatisk i sin
glödande övertygelse var kommunisten Quillery
-—Uno Henning, som med fog skrämde upp
oss alla genom att tala om att Paris genom
ett italienskt luftanfall blivit tack vare den
moderna krigskonsten i möjligaste mån
förstört. Kommunisten blev av de italienska
myndigheterna arkebuserad.
Bland damerna lyste Irene—Märta
Ekström. Hon var en äventyrerska, rysk till
börden, med en osäker forntid och en lika
osäker nutid. Att Sjaljapin sjöng på hennes
faders soaréer i S:t Petersburg var nog lika
osäkert som hennes framtid. Hon utstrålade
i sin vita päls och vita pälsmössa så mycken
rysk och kvinnlig charm, att Harry Van,
som otydligt påminde sig ha upplevat några
särskilt dyrbara kärleksögonblick med henne,
beslöt sig inför luftangreppen att lämna allt
för henne, och gick ifrån sina små
dansflickor och sina eventuella plikter mot dem
för att i Irénes armar invänta bombraiden.
Det är nog ej bara i lyriska dikter utan
också i verkligheten någon mystisk dragning
mellan kärlek och död. Ett plus var den på
119
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
