Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
L a ur in
Mitt i Europa. Olof Winnerstrand
som A c hille Weber.
pricken träffade brytningen, som hon
uppehöll hela tiden och som mycket bidrog att
ge illusion. Det var inte tysk brytning eller
fransk brytning eller engelsk brytning, utan
just som en ryska talar svenska.
Stycket led av vissa longörer i början och
väl stora knalleffekter i det sista. I New York
lär det ha knallat ännu mera.
Tolvskillingsoperan är en översättning av
den tyska Dreigroschenoper, som i sin tur
är en grundlig bearbetning, som gjorts av
Bert Brecht efter John Gays år 1728 i
London uppförda »The Beggar’s Opera».
Jonathan Swift, författaren till Gullivers
resor, anses ha givit uppslaget till
tiggar-operan. Meningen med namnet var, att den
skämtsamt ansågs vara gjord så, att den
kunde ses av fattigt folk. Men den
uppfattningen förefaller underlig, ty dels intressera
sig de mindre bemedlade mest för rika
personer och snövita flickor och dels var stycket
en musikalisk parodi på Händels operor.
Tolvskillingsoperan är försedd med en helt
annan sorts musik. Den är komponerad av
Kurt Weill och innehåller visor av den art,
som i Paris kallas »le genre rosse», där
lättsinne och social ilska förena sig i hänsynslös
cynism. Också den tyska bearbetningen är
förlagd till London, väl närmast under
1800-talets senare decennier. Även den vill vara
så frän som möjligt. Pjäsen har givits här
1929 på den Eklundska Komediteatern. Nu
återsåg man den, eller åtminstone gjorde jag
det, med ofantlig behållning. De barocka
uppslagen sprudla. Tjuvgömmarparet Peachum,
som hyrde ut platser åt tiggare och skaffade
dessa kryckor och träben för att stimulera
givmildheten hos publiken, hade en
förtjusande dotter, som gifte sig med ledaren av
ett förbrytarband MacHeath, kallad Kniven.
Knubbig och söt, visserligen med ett
mycket stort ärr på ena kinden, och iförd
mycket åtsittande byxor — det var intet
brott att ha sådana vid den tiden — är
han för oss andra på det roligaste och
riktigaste sätt motbjudande. Men Polly—fru
Eklund hoppar omkring så glad och naturlig,
och vacker är hon också. Då hon läser listan
på vilka brott den nygifte maken begått:
rånmord, mened, våldtäkt etc., kommer
hon med ett litet pärlande skratt och säger:
»Men du är ju riktigt ryslig.» Och man njöt
av hennes rena, klara, oskyldiga röst, också
då hon, när maken skulle hängas, undrade
om inte den nya svarta klänningen var
riktigt söt.
Man vet ej om man har mera roligt åt
familj eidy lien med den stulna bröllopssängen
eller av livet på bordellen, där skökorna
förrådde MacHeath. Det hela slutar med, att
brottslingen med snaran om halsen genom
kunglig befallning blev kronvittne, erhöll
10 000 pund i årlig pension — det var då
rejält — samt upphöjdes i adligt stånd.
Det var en mycket rolig kväll. Utom av de
två huvudpersonerna, herrskapet Eklund,
som bägge spelade med en verve och ett
gott lynne, som var uppfriskande, hade jag
också mycken glädje åt Ledsna Walter—
Einar Axelsson och åt Fingerkrok-Jakob—
Nils Lundeli. De hade mina varmaste
sympatier genom sin oförbränneliga humor.
Hur skall man förklara, att hederliga,
hyggliga och bra herrar och damer glädja sig åt
dessa personer och avlägga all sorts moral
för kvällen? Ha de ej för några timmar den
inställning, som barnen ha, då Stor-Klas
och Lill-Klas berättas eller då Kasper med
120
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
