Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
sin lilla käpp slår ihjäl sin hustru? Man
vilar sig en stund från all moralitet.
Finns det något ledsammare än ett
pretentiöst och tillgjort försök till kvickhet? Om
dylika dubbelbommar förekomma i ett
oändligt antal, kan en teaterafton bli alldeles
hemskt tråkig. Men endast ordet tråkig är
icke nog, inte heller fjollig, då det gäller
Jean Giraudoux’ pjäs Trojanska kriget blir
inte av, ty där tillkommer något positivt
obehagligt, en olustkänsla av ganska
utpräglad art. Jag erkänner öppet, att jag, ehuru
eljest mycket road av teater, vid denna
föreställning på Oscarsteatern insomnade. Då jag
väcktes ur min tupplur av en älskvärd dam,
upptäckte jag, att två litterärt högtbildade
personer på samma bänk ävenledes insomnat.
Jag försökte sedan anamma de smulor av
förnuft, som tilläventyrs kunde finnas i det
omtalade stycket, som vill visa, hur svårt
det är att arbeta för freden. Jag ålade mig
den penitensen att noga genomläsa den
svenska översättningen samt även det franska
originalet. Jag visste ju på förhand, att jag
skulle få höra, att stycket gör sig bättre vid
läsning, och såvida jag endast läst den svenska
texten, översättningen av Anders Österling,
som låg till grund för uppförandet, man
skulle säga mig, dels att översättningen var
bristfällig, dels att det graciösa och kvicka
går bort, då man ej har den franska urtexten.
Jag beundrar det franska språket jag kan
väl säga sedan barndomen. Dess klarhet och
skönhet äro oöverträff liga. Men den här
gången räckte inte franska språket. Det
påstås att det, som är för dumt för att sägas
på prosa, bör skrivas på vers. Men litteraturens
största dyrbarheter ha dock fått sin
ädelstensfesta form genom versen. Kanske stycket
gjort sig bättre, om Giraudoux skrivit det
på alexandriner.
Scenbilden av Georg Magnusson var frisk
och vacker, och spelet nästan på alla händer
gott. Bland rena, vita arkitekturdetaljer
rörde sig i ståtliga och klassiska dräkter de
agerande på vita terrasser, och Mindre Asiens
djupblåa himmel var bakgrunden. Tröja
såg rätt bra ut. Ett oändligt resonerande av
nästan stillastående figurer mattade intresset.
Äntligen kom man till slutet och hade talat
nog om Helenas eventuella återvändande.
Det var ju ur Ledas ägg som Helena kröp
ut och ab ovo i sinom tid blev orsaken till
trojanska kriget.
Trojanska kriget blir inte av.
Karin Ekelund som Helena.
Hektor själv, här i stycket fredsivraren,
stöter sitt spjut i krigshetsaren och sångaren
trojanen Demokos, och denne utropar döende,
att det är greken Oiax, som dödat honom.
Då alla taga denna uppgift för god, blir
kriget nödvändigt och portarna till krigets
tempel, som är stängt i fredstid och öppet i krig,
öppna sig långsamt.
Bland mängden av uppträdande märktes
det ståtliga paret Hektor—herr Ernst Eklund
och Andromake—fru Alice Eklund. Utmärkt
framsade Cassandra—Linnea Hillberg sina
repliker, men skönast och som jag förmodar
riktigast efter författarens mening var Helena
—Karin Ekelund. I en halvgenomskinlig,
lilafärgad klassisk dräkt var hon verkligen så
dum och så oemotståndlig, att man förstår,
att till och med gubbarna vände på huvudet,
då hon gick förbi. Hon hade just den galbe,
den atmosfär, som omger den kroppsligt
fina damen. Hon var styckets vinning.
Några repliker ange arten av de lustigheter,
som utmärka författaren. Andromake säger,
att »från varje träd hör man musslornas sorl»,
121
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
