Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
L a ur i n
Han sitter vid smältdegeln.
Torsten Hillberg som professor
Dom.
att representera den rätta friheten. Fallet
Mensch drages inför ledaren. Meningen är väl,
att han skall erhålla något av de tyska pris,
som skall ersätta de oariska svenska
nobelprisen. Författaren har här skapat en scen,
som är något otrolig men som ypperligt fått
sin teaterutformning genom Olov Molander,
som bekant en av våra allra främsta, om inte
den främste, på regiens område. Professorn
stod där uppsträckt i högtidsdräkt, och vid
sidan medarbeterskan i stor toalett. Ledarens
skugga avtecknar sig mot väggen. Då sker
en något invecklad katastrof i Menschs
hjärta. Han böjer sig för makten, då det
gäller Kristusporträttet, och slår detta i
stycken, men besluter i alla fall att begå
Rassenschande genom att äkta fröken Schmidt.
Trots operationen blir hon betraktad som
judinna, och det skulle man väl nödgats
göra även om man vore en Salomo i vishet.
Det kommer emellertid att kosta Mensch
både plats och pension.
De historiskt intresserade hade nog gärna
sett, att han gjort tvärtom, så att vi hade
fått se Jesus’ av Nasaret judiska anlete på
Kaiser Friedrichsmuseets orientaliska
avdelning.
Man frågar sig: skulle denna riktiga och
sanna bild av den kristna religionens upphov
något vidare hyllas av de kristna, som dyrka
Kristi heliga kjortel i Trier eller bitar av det
heliga korset? Det är ej —- och här ha vi
ytterligare en fråga — de allra vackraste
och mest konstnärliga Kristusbilder och
madonnaskulpturer, som äro undergörande, bota
blinda, lytta och lama. Det är billiga, alldeles
banala framställningar, inköpta för något
hundratal francs eller Mark, som äro de
riktigt heliga bilderna. Inför dessa böja sig
de fromma i stoftet, ej för de religiösa
konstverken. Skönhetsmervärdet liksom fjärmar
dem från de troende. Man har en känsla av,
att det skulle verka profanerande och
obehagligt på de allvarligt troende att hitta det
vetenskapligt dokumenterade porträttet på
något museum. Ville någon kyrka, katolsk
eller protestantisk, ens ha det till skänks?
Nej, alla torde reservera sin hyllning åt de
ariska bilderna av Jesus, och detta ingalunda
av någon antisemitism utan av traditionella
skäl. Vår Kristustyp härstammar mer eller
mindre direkt från Zevstypen, så som Fidias
formade överguden, en omkring trettioårig
arisk typ med helskägg, mild, vis och god.
Och under de åttahundra år denna
guld-elfenbensbild satt på sin tron i Olympia, blev
han i bra mångas sinnen uttrycket för hur
den högsta gudomligheten skulle se ut.
Victor Sjöström är det alltid en glädje att
återse, men det hade varit lyckligt, om han
fått med något av sin kollega Dorns’ fasthet.
Nu blev typen, som tyskarna säga, något
verschwommen. På grund av det pinsamma
ämnet och de hårresande ohyggligheter, som
just nu förekomma i Tyskland och som
särskilt smärtat sådana, som beundrade det gamla
Tysklands kultur, erfor man vid
betraktandet av detta stycke, som innehöll åtskilligt
teatraliskt omöjligt men också hade många
dramatiska moment, en känsla av
ångest-full kvalmighet. Kanske den ytterst
mångskiftande Kaj Munk snart gör ett annat stycke,
där vi få vara med om en hyllning åt
antisemitismen och åt den nazistiska
världsåskådningen. Man har hört sådant förr
från det hållet.
Det var Max Hansens konstnärskap,
speciellt hans förmåga att se förkrossad ut, samt
det i hög grad tilltalande okynniga uttrycket
124
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
