Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
L a ur in
antimilitarism. Utan den tolerans i högsta
mening, som var styckets moral, voro Rev.
Arthur Jefferson i S:tEthelbertas församling—
Holger Löwenadler, otrevligt ortodox, och
Mrs. Armitage—Anna-Lisa Baude, som var
mondänt rättroende. En arbetarhustru, vars
son fått ett barn med en icke önskvärd
kvinnlig typ, ville, att han icke skulle gifta
sig på grund av den olycka, det slams och det
trams, som hon visste skulle följa med
äktenskapet. Det var Aurore Palmgren, som
spelade henne med en fasthet, en auktoritet
och en imponerande naturlighet, som var en
av styckets vinster. En förtjusande typ i sin
friskhet och klarhet var kyrkoherdens
sekreterare June Hanvey—Birgit Tengroth. Det
hade varit onaturligt, om Bob inte förlovat
sig med henne.
Under de senare decennierna brukar i
franska teaterpjäser förekomma ibland enkla
lantpräster, hos vilka man kan få glädja
sig åt barnafrom naivitet, ibland och lika
gärna biskopar, behandlade med särskild
sympati och försedda med den lätta sarkasm
och den högre humanitet, som verkar lika
behaglig på oss profana som den oljiga
salvelsen och den groteska självbelåtenheten
att alltid ha rätt mot alla världsmänniskor
verka obehagliga. Att dylika med
vördnads-full uppskattning behandlade prästtyper skola
uppträda i engelska skådespel är givet. Här
i »Min hustru doktor Carson» spelas biskopen
av Winterbury av Hilding Gavle med en
friskhet och ett gott humör, som är den
fine kloke mannens. Men vad som fick
pjäsen att gå så bra var nog i första rummet
fru Esther Roeck Hansen, som visade hur
klokhet, duglighet och man kan väl tillägga
vetenskaplighet kunna förenas med naturlig
kvinnlig charm. Hennes mångsidighet och
hennes fasta grepp på rollerna visa sig i
framställningen av doktor Carson, som är
avsedd att ge oss manfolk och kanske även
kvinnfolk mera sympati för yrkeskvinnor.
Är det ej tjugo år sedan Karl-Gerhard
började med sina revyer? Det är förbluffande,
att han i två decennier har kunnat hålla sig
så frisk och slagkraftig. Det är ju klart, att
en dylik offentlig, om också icke officiell
ställning som tredje opponent eller kanske
rent av förste opponent i den stora
disputa-tionen kan vara farlig nog. Han kan hugga i
sten, och det tycker den, som skriver detta,
att Karl-Gerhard gör, då han — det händer
någon gång — tycker alldeles olika med mig
om politiska och om enskilda förhållanden.
Men bra ofta tycka vi lika om både offentliga
och enskilda personer, och man vill gärna
instämma i det yttrande, som den åttioåriga
jubilaren Selma Lagerlöf kommer med, då
hon skriver om Karl-Gerhard, att det i gamla
tider i Värmland ansågs finnas en taltrost,
»en förunderlig fågel, som kunde tala, och
inte nog med det, som kunde härma. Men nu
för tiden kommer folk och säger, att det i
Stockholm finns en ny taltrost, som kan ropa
och härma, så att folk kan få höra och veta,
hur de talar och väsnas, och det kan inte
vara annat än bra för dom. Och märkvärdigt
är det, att det gått honom på samma sätt
som den rätta taltrosten i Värmlandsskogen,
att nog är det många, som helst skulle vilja
gå ut med bössan på axeln för att skjuta
honom, men ändå många fler är det, som har
allt sitt nöje av att höra honom och aldrig
kan få nog av att lyssna till honom». Och man
får väl böja sig för den gamla sierskans
omdöme. Ibland kanske fågeln genom sitt kynne
eller okynne kan ta miste, men det kan hända
vilken härmfågel eller människa som helst.
Säkert är, att han är en sällsynt fågel, en rara
avis, som gläder oss, som förstå den
fågla-låten och hel- eller halvkväden visa. Ofantligt
roligt hade vi i år av att höra och se honom,
då han krupit in i den eleganta klänningen,
som skulle innehålla Dramatens stora
drottning Pauline Brunius,’ som nu med lugn och
med rätta självsäker står i skottlinjen. Han
återgav henne på ett förbluffande sätt i
allt utom i hennes auktoritativa skönhet.
Karl-Gerhard är en visförfattare av mycket
hög rang, elegant, kvick och personlig och
är ej rädd för personligheter av något slag.
Bland de i revyn förekommande
roligheterna dröjer mitt minne gärna vid Åke
Söderbloms mästerliga härmning av den
högkulti-verade danska vissångerskan Lulu Ziegler och
kanske allra främst vid den groteska men i
alla fall attraktiva Katie Rolfsen och hennes
Xär det kungliga svenska kjolregementet
höjer sitt standar,
en dammtrasa med virkad kant, dä
darrar varje karl,
och ej bara av fruktan utan också av
varmare känslor för översta skurgumman.
Under den i dessa tider särskilt lockande
och lyckolovande titeln Lyckan kommer
126
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
