Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Mexikanskt panorama. Av Alma Velander-Philip. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alma V e l a n d e r-P h i l i j>
Ruin av ett palats i tre våningar i Sayil.
Poeten går genom skogen — lyss till dess
tusen stämmor —• rovfåglars kraxande —
tigerns morrande — men också milda,
harmoniska toner — snart skall den sköna
sommaren vara här — himlens valv färgas
azurblått —- rymden fyllas av sång från
gyllene fåglar, vilka skola berätta varest
de skönaste blommor blomma, i de djupa
gröna skogarna, där daggens diamanter
glimma —■ — — Var kan jag plocka de
fagraste blommorna? Var kan jag nå det
härliga, bördiga landet, där slaveri och
sorger ej mera finnas? Här på jorden fyller
smärta min själ, när jag berättar huru jag,
sångaren, såg in i blommornas värld. Och
jag säger, lyckan finnes ej på jorden — så
måste den finnas annorstädes —■ ett liv på
andra sidan — där jag kan lära känna dessa
älskliga blommor, dessa sköna blommor —•
de enda, vilka skänka berusning och mild
försoning.
Det är ej blott naturens skönhet, men
också tillvarons smärta, människosläktets
ofullkomlighet, kanske regerandets tunga
möda, som klingar igenom och ger sin
mollton åt den furstlige sångarens strofer. Han
förskonades dock från att se Mexicos
folk förvandlas till slavar under främmande
ok och landet dränkas i blod. Hade han måst
uppleva det, så hade han väl med ännu
djupare vemod frågat sig — som
mexikanaren liksom orientalen gör ofta ännu i dag
— varför dessa våldsamma främlingar då
166
aldrig ge sig tid att stanna och hänge sig
åt livets högsta glädje, det stilla
mediterandet. Varför det skall vara nödvändigt
att beständigt förändra och förvärva. Byta
trygghet mot osäkerhet, lugn mot oro,
visshet mot tvivel.
Indianen är inte svag. Men hans styrka
dikteras, liksom kinesens, av hans egna
lagar, motståndets lag. Blir han blott inte
överrumplad, så som han blev det av
spanjoren, så kan han göra sig »hård som
klippan, listig som ormen, smygande som tigern
och stark som lejonet». Han ryggar inte
för någon grymhet, känner ingen rädsla för
smärta, ingen ångest för döden. Därför
förstod han inte, i varje fall inte på europeiskt
sätt, när Cortez tog hans människooffer till
förevändning för att störta hans gudar,
mörda hans präster och plundra och bränna
hans tempel. Montezuma var i god tro, då
han avvisade Cortez’ fräcka fordran,
framställd redan i gästvänskapens tid, att få
ersätta offergudarna med den kristne guden,
med ett förvånat: vårföre? Ingen död är så
skön som den att offras till gudarna eller
falla i strid. Ni som själva äro krigare
måste ju förstå detta! Då församlas man
till den östra himlen och får varje morgon
följa solen på dess strålande bana upp mot
zenit. Dessutom: man bör tacka gudarna i
goda tider, man måste beveka dem i onda.
(Därför stego också de förut rätt sällsynta
människooffrens antal på ett förskräckande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
