Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Georges Duhamel. Romanförfattare och humanist. Av Sten Linder. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Georges Duhamel
man, som tog risken att dela de unga
företagarnas högst problematiska existens och
inviga dem i sätteriets mysterier.
Äventyret räckte ett par år; under den tiden
hade en efter annan av kumpanerna hunnit
att tröttna. De optimistiska ekonomiska
kalkylerna hade också visat sig ohållbara;
bok-tryckaramatörerna kunde inte till belåtenhet
effektuera de beställningar, de lyckats få,
och deras egna böcker rönte ingen efterfrågan.
Numera äro Abbaye-editionerna eftersökta
bibliofila rariteter.
Så var då 1’Abbaye endast ett vackert
minne för deltagarna, men därur hade också
framgått en av de i fransk litteratur så
populära gruppbildningarna, som fick namnet
»unanimismen» efter diktsamlingen La vie
unanime av Jules Romains, en av kretsens
mera framträdande medlemmar. En annan var
Georges Duhamel. Han var en av de ivrigaste
Abbaye-entusiasterna; i sätteriet hade han
kommit upp till den aktningsvärda siffran
av i 200 typer i timmen, hade därtill levererat
manuskriptet till en bok, hans första
diktsamling, och slutligen deltagit som flöjtist i
de musikaliska symposier i den stora parken,
vilka utgjorde Abbaye-livets glanspunkter.
Fördenskull hade han dock inte heller
försummat sina studier; han skulle nämligen
bli läkare.
Georges Duhamel är född 1884 i Paris som
sjunde barnet i en familj, vars förhållanden
inte voro utan en viss originalitet. Hans
härstamning är äkta bondsk; man märker i hans
produktion både att han är intimt förtrogen
med de gamla klassiska Pariskvarterens
säregna atmosfär och att han har dj upa rötter i den
franska jorden. Fadern hade med den i staden
omplanterade bondesläktens sociala ambition
arbetat sig upp så långt som till apotekare,
när han vid fyllda 45 år slog sig på medicinska
studier, som han avslutade två år innan
Georges var färdig att börja sina. För övrigt
var denne doktor Duhamel en ohjälplig
bohemnatur; som något typiskt för familjens
oroliga tillvaro nämner sonen, att man under
hans uppväxtår bytte bostad omkring fyrtio
gånger. Med barnrikedomen och faderns
äventyrliga karriär följde en permanent
penningbrist. På det hela taget känner sig Duhamel
inte ha någon lycklig barndom att minnas;
i ett självbiografiskt utkast säger han sig
hellre vilja återuppleva krigets fasor än
barnaårens lidanden, ord, som måste betyda rätt
mycket i munnen på författaren till krigs-
böckerna Vie des martyrs och Civilisation.
Mest inverkade dock kanske härvid den
sensibilitet, som kom den blivande diktaren att
redan som barn känna sig »orolig för tusen
saker, plågad av en dunkel framtids osäkerhet,
redan slagen av det oändliga lidandet hos
denna mänsklighet, som rörde sig omkring
mig, både nära och fjärran». Lidandets
problem blir också ett av de centrala i Duhamels
författarskap.
En ljuspunkt i hans barndomsliv synes
framför allt modern ha varit: »Vad som är
det bästa hos mig själv och i mina böcker
har jag henne att tacka för.» Men även
fattigdomen tackar han för »nästan allt vad jag
vet»; den kom honom nämligen att jämsides
med studierna föra en omväxlande och för
en blivande författare icke onyttig existens,
pröva på ett flertal yrken och leva ett obundet
kamratliv med långa fotvandringar både
inom- och utomlands, mindre vanliga i hans
generation än bland efterkrigsungdomen. Till
medicinen drogs han både genom faderns
exempel och av egen håg lika tidigt, som
diktarlusten vaknade inom honom. Dessa
böjelser ha dock hos Duhamel aldrig
konkurrerat med varandra, även om han efter kriget
helt övergivit läkarens yrke för författarens.
Det är inte svårt att konstatera, vilken
nytta diktarpsykologen Duhamel har dragit
av sin läkarerfarenhet.
Det för Duhamels ungdom så
karakteristiska Abbaye-äventyret, som han nyligen
skildrat i en av sina senaste romaner, Le
Désert de Biévres, har säkert även betytt
mycket för hans diktarutveckling. »Vår
upplevelse av 1’Abbaye», har en annan av
deltagarna yttrat, »var av kort varaktighet, men
den har satt outplånliga spår hos oss. Vår
lilla falangstär var en oegennyttans och även
en den goda viljans skola. En god vilja i
förbindelserna med alla människor. En vilja
att vandra hand i hand med de utvalda
kamraterna.» Kamrater — Compagnons —
heter också en av Duhamels tidiga
diktsamlingar. Kamratskapet i 1’Abbaye var det frö,
ur vilket hela det »unanimistiska»
litteraturprogrammet växte fram. »La vie unanime»
kan väl ungefär översättas med »livet i
endräkt».
På grundvalen av detta program utformade
Jules Romains även en speciell
berättarteknik, en skildring av det kollektiva själslivet
i stället för det individuella, vilken bäst kan
studeras i hans novell Mort de quelqu’un (sv.
151
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
