Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Georges Duhamel. Romanförfattare och humanist. Av Sten Linder. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Linder
övers. Någon är död, 1925). Hos Duhamel
finner man färre spår av denna yttre teknik
än av unanimismens innersta patos, som
kortast torde kunna sammanfattas i ordet
humanitet. Ett nytt litterärt program utformas ju
nästan alltid i kontrast till det eller de
närmast föregående. Unanimisterna reagerade
bl. a. mot den materialistiska, pessimistiska
och ofta rent cyniska människouppfattningen
i 70- och 80-talens franska naturalism. Redan
go-talssymbolismen hade ju i motsats till
denna sökt att på nytt besjäla dikten; i
åtskilligt framstå även de unga unanimisterna
som direkta lärjungar till symbolisten
Maeter-linck med hans predikan av »de ringes
rikedomar». Men oftast hade symbolismen i sin
tur mynnat ut i en 1’art pour 1’art, som enligt
deras mening var lika steril som naturalismen.
Deras egen diktning borde däremot i främsta
rummet vara »une poésie humaine». De delade
alltjämt symbolisternas höga uppskattning
av dikten och diktaren, men dikten måste
även ha en praktisk mission att fylla, nämligen
att lära människorna att hysa tillförsikt och
kärlek till livet. Dess form borde därför
förenklas och dess högsta ämne bli den
mänskliga gemenskapen samt hävdandet av
människovärdet även i dess skenbart enklaste
och ringaste gestalt. För den unge Duhamel
växer denna människokärlek ut till en
ometafysisk humanitetsreligion, som söker det
gudomligas uppenbarelse i det mänskliga.
Däremot tar han uttryckligt avstånd från den
av honom beundrade Paul Claudels kristna
gudsbegrepp; hans eget är immanent, »un
dieu humain». Givetvis hyser han även en
ungdomlig övertro på unanimismens
världsreformerande makt, en tro, som var dömd
att snart förolyckas i världskrigets år. Men
sitt humanistiska patos har Duhamel trots
detta alltid förblivit trogen. I hans fall var
det unanimistiska programmet säkerligen
även ett uttryck för den individuella
författarpersonligheten, på samma gång som denna
utformats under påverkan av den praktiska
vänskapskult, vilken utgjorde grundvalen för
1’Abbaye. Hos Duhamel skulle unanimismens
ungdomligt lyriska ideologi i stort sett bestå
även världskrigsupplevelsens eldprov, och
redan hans tidiga, ofullgångna diktalster
stå därför i inre, organiskt sammanhang
med hans mannaålders fullmogna skapelser.
I litterärt hänseende är däremot denna hans
ungdomsproduktion osjälvständig och
oenhetlig. I dramatiken finner man prov på samma
överansträngda själfullhet, som ofta skämmer
Maeterlincks verk. Bäst äro dikterna, som
både i anda och form — fri, orimmad vers
— förråda ett starkt inflytande från Walt
Whitmans broderskapspredikande lyrik. Det
må vara nog att ur den redan nämnda
samlingen Compagnons här citera en dikt med
titeln A un pauvre homme, vilken kan sägas
ge en väsentlig sida av Duhamels personliga
diktarprogram:
Toutes ces douleurs misérables
Toutes ces joies faites de peu,
Et ces longs moments qui sont ta vie méme,
Tout cela peut-il m’étre indifférent?
Et tes actes et tes paroles
— Tes paroles sans importance,
Et tes volontés sans saveur,
Et tes actions anonymes, —
Je les surveille de si prés,
Avec tant de sollicitude
Et tant d’exclusive ferveur,
Que je sens venir la minute,
La minute unique et parfaite,
Ou le plus petit de tes gestes
Me cachera tout 1’horizon.
Det inte minst karakteristiska för Duhamels
författarskap är just, att dess flesta »hjältar»
äro dylika »pauvres hommes», vilka genom
den lidelsefulla diktarinlevelsens blotta makt
kunna växa till symboliskt allmänmänskliga
gestalter. Den citerade dikten ger redan
den första konturen både till de många
anonyma »martyrerna» i hans krigsböcker och till
hans originellaste skapelse, den lille
luggslitne parisiske kontoristen Salavin.
Av den skildring, som Duhamel i Le désert
de Biévres ger av Abbaye-äventyret, förefaller
det emellertid, som om även inre
misshällig-heter bidragit till att spränga vänkretsen. I
slutet av romanen låter han t. o. m. en av
initiativtagarna ge luft åt sin förtvivlan över
detta faktum i följande lapidara sats:
»Människan är ur stånd att leva ensam, och hon är
likaledes ur stånd att leva tillsammans med
andra. Vad är att göra? Vad är att göra?»
Kriget skulle snart ge en större räckvidd
åt den frågan, men redan det lilla
Abbaye-företaget torde alltså ha kommit Duhamel
att skymta det svårlösta problem, som han
sedan aldrig låtit bortskymmas av någon
unanimistisk lyrik: den outrotliga mänskliga
tvedräktens.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
