Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Georges Duhamel. Romanförfattare och humanist. Av Sten Linder. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Georges Duhamel
teisedom i Civilisation över den enbart
praktiska civilisationen, när han här lägger främsta
skulden till kriget på den felaktiga,
materialistiska uppfattningen av ägandets begrepp.
Lyckan består inte bara i att äga en provins,
en järngruva eller ett havssund mellan två
fjärran kontinenter, inte heller i att äga ett
hus, en åker, ett par örhängen eller en bil.
Det är en illusion att tro sig kunna erövra
världen i yttre mening, vare sig med
penningens eller kanonernas makt, att tro sig kunna
nyttja en sak, endast man har äganderätten
till den, att tro, att lycka är detsamma som
välmåga, glädje detsamma som njutning. Det
gäller att i stället ge en inre, andlig betydelse
åt de missbrukade orden erövring,
besittning och rikedom. Det verkliga ägandet består
i att upptäcka, lära känna, lära förstå, göra
något till sin inre egendom och därmed berika
sin själ. På denna väg kunna vi göra världen
— naturen, vårt arbete och framför allt våra
medmänniskor — till vår egendom.
Denna kulturkritik har varit den förnämsta
lärdom, Duhamel har dragit av
krigsupplevelsen, och han har outtröttligt fullföljt den
även efter kriget. I sin karakteristik av det
inre, eller som han betecknande nog även
kallar det, det »lyriska» liv, vari han anser
att räddningen måste sökas, visar sig dock
Duhamel ännu i La possession du monde ha
åtskilligt kvar av unanimistens svärmiska
övertro på konstens makt att omskapa
människor och därmed sammanhängande
bortseende från praktiska och sociala problem.
Vi böra ej glömma, betonar han, att göra
de stora andarnas verk till vår egendom, och
han tvekar ej att förklara, att om dessa ej
längre göra underverk, beror det på att de
äro okända eller vanställda. »Om en viss sida
av Beethoven vore bättre känd av dem, som
lida eller mörda varandra, skulle den lyckas
att avväpna mycket hat.» I en av
krigsböckerna har Duhamel berättat, hur han en
gång fick en sårad tysks fientliga ansikte att
mjukna, när han av en händelse kom att
gnola ett Beethoventema, och det är tydligen
dylika erfarenheter, som han — diktaren och
musikälskaren — förletts att på ett något
lättvindigt sätt generalisera. När Duhamel
vidare nöjer sig med att uppställa så enkla
ting som minnet, hoppet, illusionen och
resignationen som tillflykter undan nuets nöd,
förklaras det av den situation, vari boken
tillkommit; han har sett de sårade soldaterna
hålla den flämtande livslågan vid makt endast
tack vare minnena, det enda, som man ej
kunnat beröva dem, och han har själv som
läkare sökt att vidmakthålla hos dem även
ett bedrägligt men välgörande hopp om
bättring.
Duhamels inställning till den
konfessionella religionen har snarast blivit mera kritisk
under kriget, då han sett den villigt låna sig
till att tjäna och underblåsa den politiska
maktkampen. »Ingen har velat ta upp den
döende Tolstojs tiggarpåse och käpp.» Men
något av unanimismens mera diffusa religiösa
mystik återfinner man även i La possession
du monde i det kapitel, som handlar om
nåden. Duhamel definierar denna som »det
flyktiga medvetande, som människan erfar
av sin gudomlighet». Efter långa dagar, då
man misströstat och varit olycklig, kan man
plötsligt beröras av denna oförklarliga men
oändligt befriande känsla. »Det finns de, som
kalla detta Gud. Många andra ge intet namn
åt undret men förbida det ändå på sina
knän.» Det är ett under, förklarar han, som
kan framkallas av de obetydligaste ting, genom
den oväntade anblicken av ett stånd
videbuskar vid en krökning av vägen eller reflexen
av en bro i vattnet. Katolska kritiker ha
klandrat Duhamel för användningen av en
så anspråksfull terminologi ifråga om en så
vag och flyktig företeelse, och i själva verket
är det väl ej heller mer än den utpräglade
känslo- och stämningsmänniskans erfarenhet,
han här beskriver. Som sådan äger den dock
psykologiskt ■—■ och icke minst
krigspsyko-logiskt —• intresse.
La possession du monde mynnar till slut
ut i en uppmaning att i stället för intellektets,
vetenskapens, teknikens, industrialismens
oinskränkta herravälde inaugurera en »hjärtats
tidsålder». Med allt sitt stundom naivt
världsfrämmande patos, med alla sina för stora,
för vackra och för många ord kan Duhamel
dock ej frånkännas att med sin påminnelse
om »det inre livets» betydelse ha satt
fingret på en öm punkt i både krigs- och
efter-krigscivilisationen, vår tids kanske, när allt
kommer omkring, mest ödesdigra
försummelse.
Att den praktiska tids- och kulturdebatten
inte var Duhamels sak, bör däremot ha
framgått tillräckligt tydligt redan av denna bok.
På en punkt få emellertid hans utläggningar i
La possession du monde både skärpa och
pregnans, och det är, när han kommer att
tala om det psykologiska människointresset
155
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
