Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ur Martin Bubers skriftställarskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur Martin B ub er s skrijtställarskap
Guds förening med sin jordiska avglans1
sker. Visserligen var det en kristen
europeisk siare, som gentemot sin kyrka
hävdade satsen: »Den ädla människan är den
enfödde gudsson, som Fadern för evigt
avlade» (Meister Eckhardt), men i ingen av
de kristna kättaregemenskaper, som ville
göra allvar därav, kunde denna sats växa
till entydigt liv. i chassidismen uppkom
det judiska broderspråket, vari mötet
mellan det gudomliga och mänskliga verkandet
träder i stället för »avlelsen», den
ned-strömmande nåden.
Öde.
De tre kretsar, i vilka zaddikens kärlek
visar sig, den till- och bortströmmande
mängden av hjälpsökande, den till ort och
livssammanhang bundna församlingen och
slutligen lärjungarnas starka själsring,
uppvisa de krafter, på vilka den chassidiska
rörelsens vitalitet byggdes upp. Dess
andliga byggnad var grundad på lärokärnans
tradering från lärare till lärjungar. För
folket kungjordes detta i form av rådslag och
undervisning, tog sig uttryck i seder och
trofast församlingsliv. Denna
omedelbarhet i läroförkunnelsen, detta
antihierar-kiska ställningstagande säkrade en folklig
makt åt chassidismen. Liksom den väl icke
utifrån upphävde egendomens företräde
men inifrån gjorde den värdelös, i det den
sammanförde rika och fattiga som
likvärdiga lemmar inför Gud och zaddiken i
en kärleksgemenskap, så förnekade den
också lärdomens företräde, den talmudiska
lärdomens såväl som den kabbalistiska.
Denna förening av lärorenhet och
folklighet har möjliggjorts genom den chassidiska
lärans grundkaraktär: helgandet av allt
världsligt. Inom människovärlden finns
ingen skilj ovägg mellan högt och lågt; för
var och en står det högsta öppet, varje liv
har sin eviga rätt, från varje ting för en
väg till Gud, och varje väg, som för till
Gud, är vägen.
Ur inledningen till Der grosse Maggid
1922.
Kropp och själ.
När Rabbi Schmelke (Samuel) återvände
från sin första resa till den store maggiden
(predikanten)1 och man frågade honom,
vad han erfarit, svarade han: »Hittills hade
jag späkt min kropp så, att den skulle
kunna tåla själen, men nu har jag sett och
lärt mig, att själen kan tåla kroppen och
icke behöver skilja sig från denna. Detta
är det som lovas oss i den heliga Toran:
Jag vill taga min boning i eder mitt, och
min själ kommer icke att försmå eder. Ty
icke bör själen förakta sin kropp.»
Att säga Tora och vara
Tora.
Rabbi Leib, den fördolde zaddiken, som,
följande vattenmassornas lopp, vandrade
över jorden för att frälsa levandes och dödas
själar, berättade: »Att jag reste till
maggiden, var icke för att lära Tora av honom,
blott för att se, hur han tar av sig skorna
och hur han tar på dem.»
Anekdoter ur Der grosse Maggid.
Ö v er allt.
Rabbin från Kobryn2 lärde: Gud talar
till människan så som han talade till Mose:
»Drag dina skor av dina fötter» —• tag
av de vanor, som omsluta din fot, och du
kommer att inse, att den plats, där du
just nu står, är helig mark. Ty det finns
ingen väsensskala, på vilken man icke
överallt och alltid kan finna Guds helighet.
Han är din psalm.
Rabbi Pinchas3 sade till skrift ordet »Han
1 Hebr.-arameiska: schechina, beteckning för
Gud som en innervärldslig kraft. Använd redan
i Talmud och den äldre Kabalan.
1 Rabbi Dow Bär från Meseritsch, den störste
bland Baal Schems lärjungar.
2 Lärjunge till den store maggiden.
3 Lär junge till Baal Schem.
163
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
