Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Den nya kvinnan i Finlands litteratur. Av Ragna Ljungdell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den nya kv innan i Finlands litteratur
kämpades säkerhet. Inte ofta möter man
t. v. i nordisk litteratur detta för dagens
samhälle så typiska människopar: den varma,
spontant livsdugliga kvinnan contra den
överintellektualiserade, av självanalys
sönderfrätta, man må väl säga degenererade
mannen, utan mod att ta livets risk och
ansvar, utan förmåga att leva det starkt och
helt. Niilo är, liksom Maria, på något sätt
knäckt: han har från barndomen fått
försörja sin mor och sina syskon och aldrig fått
leva ut sina möjligheter. Hans kluvenhet
yttrar sig främst i att han ej kan fysiskt åtrå
en intellektuellt honom jämbördig kvinna.
Genom Kaari tror han sig äntligen kunna bli
hel. Men steg för steg tvingar han hennes
tappra kärlek att retirera. Kaari har fattat
vidden av hans andliga bankrutt redan när
hon hört honom säga: Det finns inget så
värdefullt i världen att det lönar sig att
kämpa för det! Hon ger sig åt honom utan
förbehåll, sedan han bekänt sin fruktan att
genom äktenskap bli klavbunden under ett
nytt familjeok. Men rädd för hennes varma
kärlek, genom vilken han kanske skall
tillfoga henne lidande, frågar Niilo om hon ej
kan hålla av honom mindre, så han ej
störande kommer att ingripa i hennes liv. Kaari
förstår, att betingelsen för förhållandets
fortbestånd är att hon alltid kan anlägga en
käck och lättsinnig attityd, aldrig låta
honom känna ett tryck eller ett tvång.
Samtidigt känner hon också, att just hans fruktan
kan hon ej i längden uthärda. När hon så
märker att hon är havande, vet hon, att det
enda hon med hänsyn till mannens läggning
har att göra, är att befria sig från fostret,
helst utan att säga ett ord. Ändå orkar hon
i sin ångest och förtvivlan ej genomföra syftet
utan att inviga mannen i det. Hon ser vad
hon förut visste: hans tydliga lättnad. Efter
aborten omnämner Kaari kort det skedda,
och då säger mannen: Detta hade jag ej
velat! Långsamt stiger ett länge kuvat raseri
upp inom Kaari, hon tar sin kappa och går,
slutgiltigt, för att icke återvända.
Niilos öde formuleras av bokens resonör,
Kaaris bror Lauri, i följande ord:
— Det är egendomligt och skrämmande, men jag
kan inte komma ifrån den dystra föreställningen,
att vår tid uppvisar en lång rad medmänniskor, hos
vilka fruktan blivit den starkaste av alla känslor.
Rädslan talar om att de håller på att duka under
och avstå från det som de drömt om: att fullkomna
den egna personligheten, i himlen eller här nere på
jorden.
Uris Uurto.
Och denna den nya tidens livstro, vars
bärare han och systern i växande grad känna
sig vara, bekänner han så:
Jag är glad att jag råkat födas till liv just i vår tid,
som till bräddarna jäser av stort hat och stor kärlek —
må vi inte låta oss klavbindas av denna sköka, som
kallas den enskilda lyckan.–-Låt oss ha mod
att vara olyckliga — i förbund med alla människor.
Kaari bär sitt kvinnoödes ensamhet med
detta mod. Däruti är hon djupt signifikativ
för den moderna tidens kvinnoideal. Det är
inte över sig själv hon främst sörjer, utan
över mannen, vars brustna öde hon ej med
sin kärlek förmådde hela. Under
ångestfullavaknätter gör hön bokslut med sig själv:
Varför gråter du, Kaari? — För att jag skall lära
mig förstå livet djupare och fullkomligare. — Allt
detta skall en gång vara övervunnet, jag vet det.
Men det är tungt, tungt–-Ändå vill jag leva.
Jag känner det djupt: ändå vill jag leva länge, på ett
annat sätt än han, gå en helt annan väg . . .
Boken är främst en hyllning till Kaaris
friska och varma uppenbarelse. Men också
Niilo, hur sympatisk är han ej! hur väl
känner man ej igen denna stora försynta man,
som med ett leende av till hälften smärta
och till hälften självförakt säger: »Alla mina
tankar och drömmar har lidit skeppsbrott.
169
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
