Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Den nya kvinnan i Finlands litteratur. Av Ragna Ljungdell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ragna L j un g d e II
ker en ros ur sitt fång åt den hänförda
flickan. Den hämmade aktiviteten inom Vega
bryter fram, hon beslutar att bli den stolta
och fria kvinnans riddare. Men mer än så:
den hektiska skildringen djupnar och lägger
sig till ro som i en stilla sjö:
I den stunden lades, skulle jag tro, grunden till
något okuvligt i mitt väsen, något tyst, samlat och
oförstörbart som blir kvar efter nederlagen, sedan
de stora orden fallit till stoft och det personliga ödet
drabbats av hammaren.
Kärleken kommer och drar sitt röda streck
över de himlastormande Nora-planerna.
Krisen driver Vega till en ångestfull
nypröv-ning av alla värden. Hon tvivlar t. o. m.
på den nya ungdom, som med sådan vacker
kampglädje mötte upp i »Det blåser upp
till storm». Döden säger till Vega:
Om kraften att börja ett nytt liv finnes i ditt land, i
din värld, så skulle den väl också finnas i dig? Varför
tror du människornas bröst andas så tungt? . . . Det
förflutnas skuggor stiger ju upp från alla gravar, har
du inte märkt det?
— Men det kommer fram så mycken ungdom nu,
sade jag och ville inte tro honom. Folken föryngrar
sig, slår ned skuggorna, söker sig tillbaka till det friska,
ungdomliga, till de vitala källorna.
TILLBAKA, liksom du! sade döden till mig. Det
är bedrägligt. Har du någonsin sett att livets rörelse
är rörelsen tillbaka?
Slutligen har Vega nått botten, hon ger
upp med ett flämtande skri:
Var finns den friska oberörda kontinenten över
vilken mänskorna skall gå framtidslätt, såsom man
gör när man har livet framför sig? — Jag är ett vittne,
som inte kunnat meddela något som varit ägnat att
sprida ljus över den gåta tidens skarpsinniga
detektiver har fått i uppdrag att lösa, gåtan kring människan
som ville det nya livet — livet! — och gick tillbaka.
Men Vega borrar sig ännu en gång upp ur
dödsskuggans dal. Djupt och ödmjukt som
aldrig förr upplever hon människokärleken
som den drivande kraften bakom
Livingsto-nes ord: »Jag skall öppna vägen till det inre
av Afrika, eller förgås.» Om hon också ej
skall nå fram »till Nilens källor» — kanske
skall ingen dödlig göra det — så skall hon
dock uppleva en skapande död i Chitambo:
Se, se, de vita seglen!
Och främst av alla Edith Södergran —
den starkaste bland de starka, den sprödaste
bland de spröda. Under några korta, snabbt
flyende år utgick från denna unga kvinna
i en oansenlig avkrok i finska Karelen en
ström av samlad klarhet, genomkämpad
glöd och förtröstan på livets oförstörbarhet,
som förslår för många kvinnogenerationer
att ösa ur. Kanske fattade hon inte alltid
själv de sanningar hon liksom i trance
frammumlade eller i paradoxens gäckande
blixtbelysning utslungade. Länge få vi ännu borra,
innan vi nå den skapande hemligheten i
hennes ångestdöpta och trosvissa
stjärneförkunnelse:
—»det egna, det egna skall giva dig kraften.»
172
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
