Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstkrönika
konstlivet uppvisar åtskilligt brännbart stoff,
och det var i Danmark Griinewald gjorde sitt
uttalande.
En annan Chåtillonman i samma generation
som Hedlund är Helge Frender,
februariutställare i »De ungas salong». Nästan alltför
ljuva franska vårbilder har han utställt —■ i
sin atmosfäriska doftighet och sin snabbt
flyktande ögonblickseffekt ha de något av
den impressionistiska franska filmens
förtjänster, men endast för idyllens del. Allt det
blodfulla och fräna, som också observeras i
modern fransk film, har knappast någon
motsvarighet i de unga griinewaldarnas konst,
givetvis i full överensstämmelse med deras
antirevolutionära läggning. Det blir mera
»La douce France» än »Pépé från Marseille».
De habila koloristiska charmörerna ligga ännu
många hästlängder före de socialt gripna. Det
skulle vara synd om de förra alltid finge
behålla försprånget. En mäktig förening av båda
tendenserna låter tydligen vänta på sig. Vem
blir den förste i modernt svenskt måleri som
ordnar den syntesen? En sådan som Frender
är i varje fall en ambitiös sökare med
känselspröten ute i olika riktningar, en trevare åt
det Isaksonska hållet i modellstudier och
religiösa figurmotiv är kanske den mest i
ögonen fallande.
Några utställare med den heta västsvenska
kolorismen som sköldemärke döko också upp
på Stockholms horisont: Ivan Ivarson i
»Modern konst i hemmiljö» och boråsaren
Hans Stridh i Galerie Moderne. Den förre
har ingalunda i de senaste franska motiven
bromsat in sitt hetsiga färghumör, välkänt
från tidigare utställningar här. Både för
honom och Stridh spelar formen en
underordnad roll, färgen skall leva i stället, men
trots den lösa teckningen nå de ofta stor
intensitet, Stridh icke minst i ett par porträtt,
som höjde sig till inträngande
människoskildring.
En koloristisk debut av stort intresse var
Lars Floréns i Färg och Form. Den franske
Bonnard synes ha spelat en viss roll för hans
konstnärliga växt, men han röjer samtidigt
en egen personlig ton av omisskännlig kvalitet.
Stillsamma interiörer, trädgårdsmotiv,
varianter av det i modernt svenskt måleri säkert
tiotusenfaldigt upprepade motivet »kvinnan
vid fönstret» och andra ting fylla lokalen och
dränka varje vägg i ett mjukt färgskimmer,
som möjliggör ett passivt och njutningsrikt
försjunkande i ett kolorismens nirvana.
En kärv, provinsiellt inriktad, stundom
dovt romantisk konst har också fått komma
till tals på utställningar under årets båda
första månader: upplänningen Sven
Stålberg i Gummessons konsthall, där också den
egenartade Martin Lindström visade prov
på sin sällsamma, tragiskt romantiska
landskaps- och porträttkonst, i vilken det visionära
mera än det klart sedda och artistiskt
genomförda får göra sig gällande. »Döda träd» hette
en av hans kompositioner, ett icke
ensamstående skräcklandskap i nutida svenskt måleri.
På utställningen av Gävleborgskonst i
Konstakademien hade en av de yngre begåvningarna
flera motiv med sådan karaktär; Nils
Söderberg var hans namn. »Naket land» var titeln
på den första i serien. Det patetiska ligger nära
till hands för många av konstnärerna i
Gefle-borgs läns konstförening: Gösta Bohm från
Hudiksvall, den norskpåverkade Hugo
Borgström, likaså den vildromantiskt dekorative
Fritz Smedberg, som i de senaste motiven
från Telemark i Norge kubiserat gamle Markus
Larsons och de norska diisseldorfarnas klippor
och vilda forsar och dränkt dem i starkt och
livfullt färgspel. Folke Ricklunds
stormvridna träd och lappländska vidder ligga på
samma linje om ock i en diffusare och mera
personligt avslipad färgteknik. Gamle Erik
Hedberg har i impressionistisk tolkning
tillvaratagit många äkta och starka upplevelser
av den nordsvenska naturskönheten.
Överhuvud var Gävleborgskonstnärernas
utställning med några undantag mycket fängslande
och hade varit värd ett utförligare
omnämnande än vad utrymmet i vår krönika
tillåter.
En man för sig är Olle Nordberg. På
Turistföreningens utställning för några år
sedan, »Svensk natur i svensk konst», var han
representerad med ett par tunga men på sitt
sätt intensiva landskap från Härjedalen.
Nordberg har sinne för det grovhuggna i sådan
svensk miljö, som ännu icke åtnjutit för
mycket av kulturens välsignelser. Han använder
dessutom en teknik, vars brist på kultur
faktiskt blir ett plus och ger ett slags
monumentalitet av döderhultskaraktär åt både figurer
och landskap. Naivt och grovkornigt har han
i en målning skildrat två bonddrängar i
slagsmål i ett stenigt landskap. På ett av
stenblocken sitter en germanska lugnt bidande
stridens utgång — motivet får heta »Orrspel»,
nordisk symbolik så det förslår!
En nordisk romantik och en folkviseton av
175
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
