Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke H olm ér
subtilare slag kunde spåras i den unge
Karl-Göte Andersons utställning i Färg och Form.
En melankolisk blåviolett skymning svepte
in över många dukar och gav honom — kanske
rent tillfälligt — något av
Konstnärsförbundets lyriska prägel. »Den vita hästen» var ett
märkligt konstverk i en egenartad dov
färgskala.
Lusten att synas kärv och butter, gärna
tjurig, kan ibland vara ett äkta ungdomligt
behov, uttryck för en viss asketism och
återhållsamhet i en av bländvita reklamskratt
och merkantil vänlighet uppfylld värld.
Någonting sådant kommer också fram hos några
uppdykande konstnärer i vår: Erik Sand,
ung skulptör (som jämte Birger Halling
och Gunnar Gustafsson utställde i Galerie
Moderne) utgjorde ett gott exempel med sin
huggkubb »Moses», sitt primitivt brutala
goliathuvud i furu och ett fast och stramt
manshuvud i masurbjörk.
De till Eva Bonniernämndens senaste
pristävling insända förslagen till utsmyckning
av det nya stockholmska flickläroverket och
Statens historiska museum ha utställts. De
gällde en väggutsmyckning till det förra och
en portal med bronsdörrar till det senare.
96 tävlingsförslag hade insänts för skolan
och 43 för portalen.
Ett lockande tankeexperiment vore att låta
en resenär hamna någonstädes på en hittills
obekant ö, låt oss säga på den aldrig riktigt
fixerade Atlantis. Floran där skulle för visso
vara lika dekorativ och koloristisk som den
slingervegetation och djungelfantasi som
breder ut sig i en utställning av tävlingsförslag
till modern utsmyckning i skola eller
krematorium. Och de öbor, man där kunde få skåda,
stå lika allvarliga, ensamma eller i grupper
vid träden, leka bollekar på ängarna eller sova
bland fridsamma lejon och teddybjörnar.
De smidiga, ofta guldblonda rasmänniskorna
skulle icke saknas; slanka ynglingar och flickor
skulle stå och lapa solljus, luta sig mot
relingar och balustrader, plantera träd,
underhålla och handleda yngre syskon eller
utfråga äldre personer om livets mening.
Ålderdomen i Atlantis har ensamrätt till den
uppgiften. Man skall dock icke bli förvånad, om
man plötsligt får se en naken ung flicka på
lätta fjät glida fram i landskapet bärande
»Livets under» d. v. s. en glaskula (egentligen
för guldfiskar) med en innesluten urcell eller
anatomiskt preparat. Spektralfärger i väl
begränsade plan spela vid sådana tillfällen över
badvikarna, omväxlande kalla och varma
projektioner, som konkurrera om utrymmet.
De mest skilda händelser försiggå tätt inpå
varandra av samma utrymmesskäl, endast
en begränsad luftkub står till sagoprinsarnas
förfogande, då de äntra vita springare med
fladdrande manar, bonden med sin hacka har
dåligt svängrum, en mor med sitt barn har
det lika trångt och i allmänhet flyga alltid
vildänder och humlor av duvstorlek tätt över
öbornas huvuden, vilket i förening med
tio-faldigt förstorade ängsblommor skapar en
nära nog konstant trängsel i denna sällsamma
del av världen. Just det intrycket skänker
pristävlingsresultatet till utsmyckningen av
det nya flickläroverket. Endast
hopgytt-ringen av fornnordiska ämnen och de götiska
bronsfantasierna till Historiska museets
portal överträffa den ovan skildrade atlantiska
trängseln. ■— Bo Beskow bland målarna,
Bror Marklund och Torolf Engström
bland skulptörerna samt några till ur båda
lägren hade bärgat konstnärliga resultat och
prissummor ur detta virrvarr. (Se plansch.)
En utomordentlig utställning har
anordnats på Nationalmuseum av akvareller och
teckningar från Anders Zorns samlingar i
Mora. Så som geniet Zorns trägna arbetsdag
framstår för oss i denna belysning ges en
betydelsefull komplettering till den allmänna
bilden av Zorn som den flyhänte trollkarlen.
Träningen, det oavlåtliga utforskandet,
övningen att hugga fast de flyende valörerna
— allt sådant som den stora publiken icke i
första taget förbinder med Aladdinnaturen Zorn,
möter åskådaren på denna utställning. Vi få
följa honom på ungdomens färder, på hans
strövtåg i Europa i öster och väster och vi
få slutligen ledsaga honom hem igen till Mora,
till den saftiga hembygden, där han efter
vandringsåren finner de djupast liggande
skönhetsvärdena. Zorn som förbindelselänk
mellan det äldre svenska måleriet och
impressionismen är ytterst intressant att studera
i de utställda akvarellerna från tidigaste år.
Akvarellen »Dimma» (se plansch), utförd i
London 1882, förbinder honom med
älvaleks-romantiken hos J. A. Malmström. Här sätter
han in sitt virtuosmässiga handlag nära nog
med den kinesiske tuschmålarens instinktiva
säkerhet i en vekt romantisk landskapsstudie.
176
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
