Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Tre moderna estniska konstnärer. Av Hanno Kompus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H an n o K o m p u s
barn bära — »le peintre séraphique», som
Pierre Mornand sade om Viiralt.
Samme Mornand finner hos vår
konstnär en pinsamt noggrann iakttagelse och
detalj framställning. »Denna nobla omsorg
om exaktheten», säger han, »har förskaffat
honom en oförliknelig teknisk fulländning.»
Ehuru tekniken är en så självklar
förutsättning för allt konstnärligt skapande, att
behärskandet av den är den minsta dygden
och dess ofullkomlighet den största synden,
varför vi också knappt skulle ha anledning
att tala om den, så kunna vi dock ej förbigå
Viiralts enastående mästerskap just med
avseende på tekniken. Det material och de
redskap grafikern har att tillgå äro relativt
begränsade. Därför är kännedomen om
dem desto viktigare. Och när vi nu utan
förbehåll måste erkänna Viiralts
oomtvistliga virtuositet i fråga om all teknik på
detta område, så förstå vi vikten av dessa
erfarenheter, som hjälpa honom vid valet
av det material, vari han uttrycker sina
konstnärliga tankar, och vi ana det
omätliga arbete, vilket ligger bakom verket.
Viiralt behärskar såväl linoleum- och
träsnitt som litografi, kopparstick, etsning
ej endast i deras klassiska eller akademiska
form utan i en mångfald av kombinationer,
outtröttligt experimenterande för att finna
nya nyanser, smidigare redskap för sin
formvilja och för att pressa ur de tekniska
hjälpmedlen deras yttersta
uttrycksmöjligheter.
Med allt detta går genom Viiralts
produktion en strävan till det måleriska, till
tonernas nyansrikedom. Detta är svårast
att uppnå genom den klassiska trä- och
linoleumsnittsmetoden. Därför försöker sig
Viiralt på något alldeles nytt — han
behandlar linoleum- och träsnitt som
djuptryck! Han får fram effekter som kopparn,
det naturliga materialet för djuptryck,
aldrig ger. Synnerligen rika nyanser får han
fram med mjukgrundetsningens teknik.
Hans förkärlek för det måleriska visar sig
också däri, att en stor del av hans
produktion består av färgade monotyper.
Den inre spänning, som Viiralt befann
sig i under denna period, fick sin utlösning
i de stora, fantastiska men på samma gång
högst realistiska kompositionerna
»Helvetet» och »Kabaret». Viiralt har nu under
några år levat i klassiskt lugn. Han
avbildar åter obefläckade, harmoniska djur,
orörd, jungfrulig natur och oskuldsfulla
barn, vilka han framställer med nästan
moderlig ömhet. Hans kvinnofigurer ha rena
former som en Ingres och stränga strama
konturer. Är detta endast en station på
vägen?
Vi veta ej, vad Viiralt ännu har att säga
oss. Men om någon vill klassificera honom
och kalla honom fanatiker eller erotoman
eller något annat, så vore det att lägga
honom i Prokrustes’ säng. En så markant
personlighet, så helgjuten i sin mänskliga och
konstnärliga logik, underkastar sig aldrig
andras vilja. Han kan ej följa någon annan
lag än den egna inre järnhårda, vilken leder
honom genom nöd och lycka, faror och
lugn, genom fördömelse och salighet fram
till fullkomningen.
188
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
