Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Din klara sol går åter upp. Av Josef Kjellgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Din klara sol går åter upp
Av Josef Kjellgren
KAN HÄNDA att man en
eftermiddag sitter nerkrupen bakom en
grupp lågt växande pilträd och
omsorgsfullt tvättar sina strumpor. Vem har mod
att påstå att något sådant är en prosaisk
sysselsättning: framför ens blickar ligger
ett stycke äktengelskt landskap i all dess
orörda ljuvlighet. Det är sen eftermiddag.
En flock får på en av de närmaste
sluttningarna rör sig sakta av och an över
markerna — hela hjorden lyser töcknigt vit,
den ser ut som ett från himlen nersjunket
sommarmoln. Ljuset faller snett över de
rytmiskt böljande kullarna. I en trädtopp
någonstädes tar en ensam taltrast ivrigt
farväl av den försvinnande dagen — över
allting råder en ro och gyllene frid såsom
om jorden ännu aldrig skakats av dynamit.
— Mitt bagage är ganska lätt men vållar
mig ändå stora bekymmer. Det består av
ett schackparti i trettiosjunde draget.
Min motspelare har jag aldrig sett. Men han
är bosatt i Ungern och sysslar med
hästuppfödning, så mycket vet jag. Det är min
motspelare som är vid drag och jag väntar
ett springaroffer från hans sida som jag
är tvungen att acceptera. Men denna
tillfälliga vinst kommer några drag längre fram
att sätta först mitt torn och omedelbart
därefter min alltför långt avancerade
kungsbonde i en besvärlig situation. Den jag
ärvde partiet av har gjort en mycket
förhastad rökad. Det är väl hundrade gången
jag suttit och gått igenom alla tänkbara
varianter. Men min motståndare har
säkerligen gjort detsamma därborta i Ungern
någonstans. Det enda jag kan hoppas på är
att han ej skall vara villig till några er-
bjudanden. Men segrar baserade på andras
misstag måste alltid vara ganska snöpliga.
Åtminstone i schack.
Jag har ganska meningslöst och med
långa omvägar följt små kanaler och
blänkande vattendrag ända från Irländska
sjön och hit till de sorgset och mjukt
hängande pilträden. Det är en strimma av
Themsen som jag helt oförmodat stött
samman med på gränsen mellan
grevskapen Middlesex och Surrey. Och medan
jag suttit och sysslat med mitt, har det
blivit ganska sent. Jag knackar ur pipan,
lyfter upp fötterna ur det kalla vattnet,
vrider väl ur strumporna och drar dom på
mig. Blöta strumpor är ett bra och beprövat
medel mot allt vad förkylningar heter.
Sedan är jag beredd att gå in i London. —
Det är första gången jag kommer till denna
stad västerifrån. Jag känner mig vilsen.
Jag går på måfå men håller min riktning
stadigt mot öster. Jag har aldrig varit i
de här kvarteren förut. Och i stället för
villasamhällenas asfalt börjar så
småningom de riktiga hårda stengatorna.
Jag skulle ju kunna ta in på ett pensionat,
förstås. Men det intresserar mig inte. I
de här delarna av staden har jag en olustig
känsla av hemlöshet och främlingskap.
Kvarteren tycks vara en elak karikatyr av
det London som vi alla så väl känner igen
från Thos. Cooks rundresebussar. Men jag
fortsätter att gå. Jag vill lägga så många
gator som möjligt bakom mina hälar. Jag
går från väster till öster. Jag går genom
prydliga villakvarter och genom vidsträckta
distrikt där fabriker och verkstäder har
hopat sig. Först är det eftermiddag. Sedan
194
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
