Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Din klara sol går åter upp. Av Josef Kjellgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Din klara sol går åter upp
stängningsdags (alla prokurister tänder
pipan och går med krattan och
vattenkannan över sina leksaksrabatter). Sedan
kommer flera mil av bara bostadskvarter.
Av sten och betong och tröstlösaste asfalt.
Sedan kommer biografer med sagolikt
strålande portaler. Och teatrar. Och
restauranter. Och automobiler, sådana som är av
mycket dyrbart utförande. Herrar i höga
hattar. Damer insvepta i många olika slags
djurhudar. Men allteftersom timmarna
glider undan plånas ljusen ut ur
nattklubbarnas fönster. Därefter börjar gatorna på
att mörkna igen. Endast någon enstaka
kaffekärra i någon öppen hörna. En
igenslagen metrotunnel.
— Sista kvällen jag var i Liverpool satt
jag och hängde på sjöfarande
radiotelegrafisters stamkafé. Liverpool, den stora
kokande grytan, kräver mer av sina män än
någon annan stad i hela världen. Liverpool
är ett gigantiskt såll för jordklotets alla
arbetsbörser. Där skakas agnarna bort
från vetet. Där skiljes det livsdugliga från
det livsodugliga. Liverpool är en väldig
mötesplats, den allra största av alla
utfallsportar mot de stora haven. Nya
människoöden ersätter ständigt och jämt
förbrukat människomaterial. Männen som står
och hänger vid sin visky inne på de
sjöfarande radiotelegrafisternas klubb, är
ganska tystlåtna av sig. De har visst glömt bort
att tala. Och är det någon som får en tanke
någon gång, knackar han lite telegrafi
med pipskaftet mot tänderna. Det är de
sjöfarande radiotelegrafisternas sätt att
meddela sig med varandra. Endast han
som kallas för Jim uppför sig mycket
underligt i denna korrekta och stillsamma
krets. Jim går oroligt av och an mellan
krogdisken och dörren. Knyter nävarna.
Stirrar tomt ut i luften. Skrattar tyst och
fånigt förnöjsamt. Rabblar helt hastigt
upp en lång ramsa av ord. De övriga
männen sneglar både skamset och med-
lidsamt på sin kollega. Han som kallas
Jim är redan sönderbränd, utnyttjad.
Liverpool — och därmed hela den levande
världen — har ej längre någon användning
för honom. Jim stirrar omkring sig med
mörka ögon. Skakar på huvudet.
Knäpper med fingrarna som höll han kastanjetter
i händerna och tar några fantastiska
danssteg. Och sedan han suttit en stund med
ansiktet dolt i armarna, reser han sig upp
och tycks vara alldeles frisk. Det var då
han sa: — Pojkar, det är kanske sista gången
vi träffas. —• Liksom så många andra
sjöfarande radiotelegrafister var han
korresponderande schackspelare. Nu tog han upp
plånboken och delade ut sina partier till
var och en av oss och lade oss varmt om
hjärtat att fullfölja spelet. Det var på så
sätt även jag fick dessa många bekymmer
för ett schackparti i trettisjunde draget. —•
Jims ögon hade återigen mörknat, de hårda
vinklarna kring munnen sjönko djupt in,
svetten bröt fram i små pärlor vid det
ojämna hårfästet. Rak i ryggen men med
osäkra steg gick han ut ifrån kaféet, hans
enda egentliga hem. Det var redan natt och
mörkret omslöt honom. Somliga kallas för
Jim, andra för Jack eller Joe, men nästan alla
tvingas förr eller senare av en eller annan
orsak på flykt undan Liverpool. Det är en
hård och rättvis stad — den har ingen
skonsamhet med det som är utbränt och
förbrukat. — De sjöfarande
radiotelegrafisterna hängde fortfarande över sina visky
sedan den sjuke och nersmittade lämnat
deras krets. De sade ingenting. Men en
och annan knackade stillsamt och försiktigt
med pipskaftet mot tänderna. Det är på
så sätt de meddelar sina tankar och
villrådiga funderingar till varandra. —
Skoningslöst prövar Liverpool sina män.
Han må heta Jim eller Jack eller Joe.
Och den av oss, som inte håller måttet,
blir utan barmhärtighet visad ut från
kretsen av levande människor.
I95
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
