Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Mexikanskt panorama. Av Alma velander-Philip. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mexikanskt panorama
El Camino Real ända upp till La Villa
Real de S:ta Fé de San Francisco i
Califor-nia var en lantbruks- och trädgårdsskola,
en kulturhärd och ett rättsinstitut. I den
mån de äro bevarade visa de en
karakteristisk och på några ställen ganska
förtrollande blandning av spanskt-franskt
kloster, mexikansk hacienda, österländsk
karavanseraj och indiansk pueblo. Låga,
hemtrevliga röda eller vita längor med
balkonger och arkader, kapell och
härbärgen kring stora, skuggiga patios med
springbrunnar, fruktträd och oranger, geranium
och rosenhäckar och högt över det hela
El Campanil, som med klockklangen bär
sitt fridsbudskap ut över nejden.
Kyrkostilen är mera skiftande. Den
rymmer allt, från de tropiska kustbältenas små
eländiga bönehus till Mexico Citys
gigantiska katedral på platsen för aztekernas
heliga teocalli. Det stora flertalet av dessa
kyrkor befinner sig i ett mer eller mindre
pittoreskt tillstånd av förfall. Här vore
idealiska motiv för en Byron eller
Chateaubriand, en Piranesi eller Hubert Robert.
Men i huvudstaden och än mer i det rika
Puebla, i det vackra Guadalajara stråla de
alltjämt med något av sin forna glans.
Försöker man följa den historiska linjen
i detta oförtröttade kyrkobyggande, så
varsnar man snart nog hur tiderna skiftat.
Där är de första decenniernas
fästningsstarka franciskanerkloster med tjocka murar
av lavablock, ofta hämtade från
aztekbyggnader, med tunga, järnbeslagna
portar, högt sittande fönster och med indianska
motiv smugglade in bland katolska emblem
i de få och robusta relieferna. Redan
augu-stinernas stil varslar om större trygghet,
är trots klassisk stränghet ljusare och
öppnare. Med 17—18-hundratalen rullar
utvecklingen snabbt och störs ej mera av
några hämningar. Det är spansk-italiensk
barock med klang och jubel, änglar och
svingande putti under höga valv och
mäktiga kupoler, med fint smidda galler och
Katedralen i Mérida.
kyrkokärl i guld, med portaler och väggar
och hela kapell klädda in i silver,
fantastiskt rik estilo florido i massivt silver här i
silvrets eget land. Det är dominikaners och
jesuiters praktstil som snart löper linan ut i
churriguereskt överdåd med en linjernas
kurragömmalek och ett färgernas fyrverkeri,
som sprakar mer än det värmer. Men mitt
i allt det spanska möta oupphörligt
azte-kiska symboler, kinesiska reliefer, moriska
azulejos. Detta är trots allt inte Spanien.
Det är landet mitt emellan Östern och
Västern. Där 60 % av folket är blandras,
meztiser, 30 % rena indianer och blott
10 % vita.
Dock finnes det mycket i detta Mexico,
som verkar »mera spanskt än Spanien
självt». Det är inte endast språket och
namnen, kyrkorna och klostren, balkongerna och
miradorerna, de ljusa husfasaderna halvt
dolda under ridåer av glyciner och
bougainvillea, promenaden på paseon, musiken på
plazan — — —. André Siegfried säger i
201
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
