Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Mexikanskt panorama. Av Alma velander-Philip. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alma V el an d er-P hil i p
också i sin hängmatta, röker sin pipa och
låter världen rulla bäst den vill. Flätar,
när det behagar honom, sina vackra korgar
och hattar, väver sina vävar, drej ar sina
krukor, hamrar sitt silver, tänder ett ljus
nedanför madonnabilden, men glömmer
heller inte att tillbedja Fader Solen. Med
ett slags naiv genialitet tillfredställer han
å ena sidan sina enkla livsbehov, å den
andra sitt frihetsbegär och sin
skönhetskänsla. Ibland vandrar han liksom sina
förfäder på lätta fötter ner till marknaderna och
städerna, blandar sig i vimlet och
kontrasterar med sin mjuka gång, sina sandaler,
sin zarape lustigt mot spanjorernas strikta
city-dress och bländvita linne, mot
turisternas plus-fours och sixpence. I New York
vrida industrimagnaterna sina händer, de
måste ha infödd arbetskraft, detta är ju
vanvett! De två skola aldrig förstå varandra.
»Människans själ, hennes andliga jämvikt
är av ojämförligt större betydelse än hennes
yttre förhållanden», säger Unamuno. It’s
a long way from Mexico to New York.
I avlägsna landsändar lever Mexicos röde
man ännu som på Columbus’ tid. I
centralare delar har han det väl i åtskilliga
hänseenden bättre, i andra kanske sämre
än under spanska regimen. Hela det sista
århundradet har varit en blodig politisk
karneval med presidenter och kejsare,
marskalkar och generaler,
sammansvärjningar och revolutioner, mord och kaos,
järnhård diktatur och till sist kommunistisk
6-årsplan (1934—40).
I det brokiga vimlet skymta tvenne
skarpt skurna profiler. Benito Juarez, en
liten fattig aztek, fullblodsindian från
Oaxaca, vilken som prästseminarist lärt
sig hata kyrkan och som indian Habsburg.
Han tog hämnd på bägge. Kall och
obönhörlig indiansk hämnd. Han krossade
kyrkans gamla maktställning, en dragkamp
som varade 1855—61, och han åsåg med
isande likgiltighet den ridderlige
Maximilians öde 1867, en tragedi som för övrigt
upprörde Europa långt mer än Mexico, där
man aldrig gjort stor affär av att ställa
en man framför bössmynningarna,
allra-minst »en främling och politisk lycksökare».
Juarez var som patriot utan vank, och hans
författningsreform var ett gott arbete, men
till att bygga upp ett nytt rike räckte
varken hans tid eller krafter.
Då kom Porfirio Diaz, halvindianen,
generalen, som 1867 återerövrat Mexico City
från fransmännen och 1877 blev president
och Mexicos herre i 34 år. Han skapade
en stat ur kaos. Skapade ordning och respekt
för lagen, mot rövare och mördare var hans
hand hård. Men han ställde sig över
partierna, tog alla i sin tjänst, lät endast
dugligheten vara avgörande. Kyrkan vann han
genom upphävande av Juarez’ stupida
förbud mot klockringning och processioner.
Så byggde han upp industrien, utnyttjade
vattenkraften, utbyggde hamnarna och
järnvägsnätet från 700 till 25 000 km.
Handeln tiodubblades, från 50 till 500 millioner,
silverproduktionen ökades från 31 till 124
millioner, på all världens börser stego och
stego mexikanska papper. Huvudstaden
förvandlades till en modern millionstad, där
nya praktbyggnader och breda avenidas
konkurrera med det myckna
gammalspanska. När Diaz tillträdde makten fanns
i statskassan 26 pesos, när han lämnade
den 60 millioner, därav hälften i guld.
Hans statskonst var, har någon sagt,
machiavelliskt skicklig, han behärskade till
fulländning regerandets teknik — men ej
folkets hjärtan. Vad han ville skapa, var
en europeiskt glänsande stat, kanske en
centralamerikansk motsvarighet till Förenta
Staterna. Det var blott en sak, som han
glömde bort, inte gav sig tid med:
arbetaren, den fattige peonen, hans indianske
broder, som alltjämt arbetade som en
livegen, 12—14 timmar om dagen, för 25
centavos/, några påstå till och med att
»agrarfeodalismens helvete» var värre nu än
i kungadömets tid, när patriarkalisk anda
204
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
