Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Mexikanskt panorama. Av Alma velander-Philip. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alma Velande r-P hi li p
Marknadsvimmel i Tlaltenango.
lade arealen, giva folket bröd, upplysning
och rättigheter, hela de fruktansvärda såren
efter borgarkrig och anarki — då
befolkningen sjönk från 16 till 15 millioner —och
driva ut det amerikanska kapitalet ur
landet. Sannerligen, han behöver inte sitta med
händerna i kors. Till hans ära må sägas att
åtskilligt har han gjort, och att rysk terror
är honom främmande. Men hur komma
reformerna att verka?
Den gamla spanska överklassen avskyr
den nya styrelsen. Mestizerna, vilka till
antalet utgöra de egentliga mexikanarna,
äro svårstyrda; ett folk som är stilfullt att
se på, men svårt att ha att göra med.
Som har lätt för att tala och skriva, men
svårt för att hålla ordning, mucha tinta y
poca justicia. Som i de lägre klasserna i
pulque’n, det mexikanska brännvinet, vilket
hämtas och jäses av agavens saft och i den
grad missbrukas, att en sträng
nykterhetslagstiftning är påtänkt, äger sin
förbannelse. Som visserligen är intelligentare och
tillgängligare än den tungsinte indianen,
men utan hans sociala dygder. Dessutom
med nedärvd smak för revolutioner.
»Rebell», skriver Cårdenas statssekreterare, »är
i Mexico sedan hundra år den som måste
lida hunger, och reaktionär är den som tack
vare sina privilegier har för mycket att äta.»
Någon svarade honom: »Just därför att
man i Mexico sedan hundra år alltid gör
revolution, äro rebellerna hungriga, och
fortsätter man lite till komma inte heller
de reaktionära att ha något att äta.»
Just nu ser det en smula betänkligt ut.
De drastiska dekreten om kyrkornas
stängning hava redan måst tagas tillbaka, peonen
har själv sagt ifrån att han behöver sin
kyrka, som den behöver honom. Lagen mot
utlänningarna har gått samma väg, redan
som ledare, administratörer och ingenjörer
äro utlänningarna omistliga, inte minst
svenskarna. Asea, Kullager, L. M. Ericsson
tillhöra de »stora» namnen i Mexico City;
inte utan stolthet skymtar man vid färder
genom landet på hundratals mils sträckning
L. M. E:s blågula ringar kring
telefonstolparna.
Det nya skolväsendet säges här som i
Ryssland tillhöra det mest lyckade, om än
en och annan indian rasar och i ilskan över
att hans barn skola tvingas lära sådant som
ej kom fäderna vid till och med hackat
några moderna skollärare till mos med
sin stora skördekniv, sin machete.
Men jorden! Det är gott och väl att den
är »rättvist fördelad», att exproprieringarna
följa slag i slag, att ingen får besitta mer
än 350 hektar, att jorden återgår till staten,
om ägaren inte bor där och brukar den; det
är en gammal form av
jordbrukskommunism som indianen förstår. Men med den
utveckling som jordbruket och
boskapsskötseln tagit även i Mexico, är peonen inte
mogen, inte mäktig att sköta det. Kanske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
