- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioåttonde årgången. 1939 /
211

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Georges Duhamel. Romanförfattare och humanist. Av Sten Linder. II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Georges D u Ji a m el

motiv, som kunnat ligga bakom handlingen.
Det finns naturer, som mer än andra, i de mest
vardagliga detaljer av sitt liv, behärskas av
dylika impulser — de disharmoniska,
problematiska, besatta naturerna. En typisk sådan
människa är Salavin, åt vilken Duhamel i
fem romaner ägnat ett så intensivt och
minutiöst studium, att han blivit en av de mest
fascinerande gestalterna i modern fransk
romanlitteratur. Skildringar av
tvångshandlingar och nevropatiska fenomen sådana som
de ovannämnda äro oss ju endast alltför
välbekanta från 1800-talsnaturalisterna, vilka
älskade att därmed illustrera sin
deterministiska människouppfattning. Men i sin
helhet blir Duhamels teckning av Salavin
någonting nytt tack vare analysens ojämförligt
mycket större finhet, mångsidighet och skärpa.

Duhamel har även — i en Essai sur le
roman (1925) och annorstädes — formulerat
ett program för den nya psykologiska roman,
till vars pionjärer i fransk litteratur han själv
otvivelaktigt hör vid sidan av författare som
Proust och Martin du Gard. Allt, som är
fabulering och intrig, är av underordnad vikt
i de stora, förebildliga romanerna, deklarerar
Duhamel; vad som stannar i vårt minne,
är ett levande ansikte eller någon ännu mindre
detalj. 1900-talets roman bör sträva till en
syntes av i8oo-talsromantikens intresse för
det själsliga och 1800-talsrealismens intresse
för den yttre verkligheten. Den skall framför
allt vara en psykologiskt analyserande roman,
och dess främsta förtjänst är, om den utvidgar
vår kunskap om den sida av vårt själsliv,
som är lika oåtkomlig för vår direkta
iakttagelse som den från jorden vända sidan av
månen, »de fina, mystiska, ovägbara och
odefinierbara fenomen, som äro själslivets
subtilaste och kanske viktigaste yttringar».
Till att ge uttryck åt de helt stridiga element,
som vi dagligen förnimma i vårt eget
motsägelsefulla själsliv, räcker emellertid ej den
klassiska franska romanpsykologien till,
vilken gärna vill på ett logiskt, geometriskt
sätt fängsla individen i en formel. Duhamel
hänvisar i stället på slaviska och skandinaviska
diktarpsykologer som mönster samt nämner
särskilt Dostojevski och Ibsen.

Allmängiltigheten av detta program må
vara diskutabel; det enda, som i detta
sammanhang betyder något, är, att hans egen
Salavin-cykel verkligen är en av de mest
renodlat psykologiska romaner, som hittills
sett dagens ljus. Redan i yttre måtto beteck-

nande är, att en av dess delar har formen av
en confession, en annan av en journal intime.
i motsats till vad som är fallet i andra,
figurrika moderna serieromaner, koncentreras här
vidare all uppmärksamhet på analysen av
huvudpersonens själsliv; allt annat blir
accessoarer.

En följd av Duhamels ovan refererade
program för sin romankonst är det kanske
också, att kritikern har ytterst svårt att ge
något slags formel för denna romanfigur,
som enligt författarens eget träffande uttryck
är målad med penslar, finare än nålar. Den
första romanen, där Salavin presenteras för
oss, Confession de minuit, består av den bikt,
som denne en natt avlägger för en obekant
—-till det yttre om författaren Georges Duhamel
starkt erinrande — herre, som han råkar på
en bar. Han berättar sin historia för denne,
en historia, som han med allt skäl säger inte
vara någon historia — i yttre mening. Salavin
är en trettioårig fattig kontorist, ungkarl och
enstöring. Han bor hos sin mor, som är änka,
i ett kyffe i ett av Paris’ gamla klassiska
kvarter, där han tillbragt hela sitt liv.
Alltsedan det ovan omtalade avskedandet har
han gått arbetslös. Vad som framför allt
skapar Salavins öde är motsättningen mellan
hans oavlåtliga moraliska strävanden och hans
ohjälpliga beroende av alla dessa impulser och
instinkter, som i varje ögonblick stiga upp
ur det undermedvetna och förinta hans goda
föresatser. Just därför, att han tar sig själv
på så blodigt allvar, just därför, att han
ständigt ger akt på sin svaghet och dömer
sig själv efter sina ofrivilliga tankar och
hugskott och inte bara efter sina handlingar,
blir han fullkomligt maktlös mot sina inre
»demoner». I stället för i vilja och handling
koncentrerar sig hans andliga energi i en evig
självdissektion och självrannsakan. Det blir
ett slags andlig förlamning, han kämpar med,
samma ogripbara och formlösa makt, kan
man säga, som Ibsen i Peer Gynt döpte .till
Böj gen.

I veckor och månader hänger sig nu Salavin
åt ett oavbrutet dagdriveri och dagdrömmeri,
samtidigt med att han alltjämt plågas och
hetsas av sina självanklagelser. Han pinas av
att ligga sin mor till last men upptäcker, att
han trots detta mindre söker arbete än
vissheten om att intet arbete står att få. Var
inte också hans attentat mot chefens öra i
grund och botten framkallat av en omedveten
önskan att bli kvitt den tråkiga anställningen ?

211

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:07:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1939/0243.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free