Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Georges Duhamel. Romanförfattare och humanist. Av Sten Linder. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Georges
D uh am el
tragikomisk och föga »intellektuell»
huvudperson för sin stora serieroman, men Duhamel
har härvid tydligen handlat fullt avsiktligt.
i en tidig kritisk studie hade han skrivit:
Varje stor dramatisk gestalt representerar ett visst
antal idéer och är därigenom symbolisk. Men den
intresserar mig framför allt därigenom, att den
föreställer en mänsklig individ. För att ett ansikte, skapat
av en målare, en skulptör eller en diktare, skall nå
den stora allmängiltighet, som är konstens högsta
vinning, och som borgar för verkets bestånd genom
tiderna, måste det vara inspirerat av allt vad livet
kan uppfinna av säreget, skröpligt och individuellt.
Och han anför som exempel Ibsens Hjalmar
Ekdal, den obetydlige fotografen, vilken
Duhamel finner vara en fullt lika betydande
skapelse som det klassiska dramats Polyeucte.
Hjalmar Ekdal är också en figur, med vilken
hans egen Salavin räknar en icke avlägsen
släktskap, likaväl som med vissa
Dostojevski-hj ältar, även om kontoristen Sala vin står ett
steg över fotografen Ekdal genom sin
oför-trutna, om också ständigt missriktade och
felslagna strävan mot den moraliska
full-komningen.
Om Salavin gäller även vad som har sagts
om Hjalmar Ekdal, att ingen läsare kan undgå
att i något ögonblick känna igen något av sig
själv i honom. Duhamel har tydligen avsett,
att Salavin med allt det karrikatyrmässigt
futila och löjliga i sin misär ändock skall
symbolisera något av hela mänsklighetens
evigt gäckade strävan, dess brottning med
moraliska och psykologiska problem, som i
Duhamels ögon te sig allvarligare än den
tekniska kulturens. Redan i Entretiens dans
le tumulte hette det:
Att samtala tvärs igenom en fientlig rymd, det är
ingenting, att färdas djupt under havsytan, att höja
sig mot solen, att besegra epidemier och dämma upp
floder, det är barnlekar. Men att leva i fred med sin
granne, att icke stå efter andras egendom, att
respektera vars och ens övertygelse, det är det verkligt svåra
och krävande, det som förtjänar skickliga mäns
uppmärksamhet, som fordrar intresse och ansträngning,
ja geni.
Och i slutorden till Deux hommes, romanen
om Salavins förolyckade vänskap, springer
sammanhanget mellan Duhamels
krigsupplevelse och hans Salavinfigur i öppen dag:
»Vi äro två intelligenta män och trots allt
högsinnade och goda i vår svaghet. Vi önska,
att endräkt och harmoni skall styra alla
folkens handlingar, men ändå ha vi inte
förmått att stämma våra två röster i samklang.
Nåväl, det är att börja på nytt!» Salavin är
ett exempel på Duhamels speciella metod
att söka uppfånga ett jätteperspektiv genom
ett nålsöga. I en intervju har han själv
förklarat: »Den långa historien om Salavin är
bara en monografi, d. v. s. historien om en
enda individ, men om ni så vill, är den
också historien om en mänsklighet, som
fastän den berövats tron, ej vill kapitulera,
och som därigenom finner sig utlämnad åt
de smärtsammaste erfarenheter.»
Vill man gentemot Salavins anspråk på
symbolisk allmängiltighet invända, att han
ju uppenbart är inte bara en obetydlig och
komisk men också en patologisk person,
bekajad med nevrastenikerns alla typiska
symptom och små manier, så har
läkarenförfattaren Duhamel i ett uttalande förklarat,
att han gärna ger sina gestalter i likhet med
så många av diktens största en patologisk
anstrykning, därför att denna ofta endast
utgör en förstoring av anlag, som
rudimentärt finnas också i det »normala» tillståndet —
»detta berömda tillstånd, vari jag aldrig
befinner mig», säger Sala vin. »Den sjuke
utlämnar åt oss,» yttrar hans skapare, »den
friska människans hemlighet.»
Den skapelseprocess, som frambragt
Salavin, har säkerligen ej heller varit helt och
hållet frivillig. i sista hand hör han
uppenbarligen även till den kategori av diktade gestalter,
i vilka en författare »håller domedag över sig
själv», också i detta avseende en motsvarighet
till vissa ibsenska figurer. Att han sålunda
även är ett stycke kött, utskuret närmast
diktarens eget hjärta, framgår tydligt av de
ord, varmed denne i den sista Sala vin-volymen
tar ett länge uppskjutet avsked av sin hjälte:
»Sov, sov, stackars man! Återvänd till intet,
du min ungdoms och min mannaålders
följeslagare! Du har lidit nog av mig, och jag
tillägger även: för mig. Jag lämnar dig, min
broder, i den stund, då jag, utmattad av
chimärer, med en lugn förtvivlan finner mig i
att icke vara annat än vad jag är.» På ett
ställe i en grekisk reseskildring har Duhamel
även berättat, hur han ända upp på Akropolis
förföljts av »den magra vålnaden av en liten
stackare, som jag har skapat till mitt
eget bekymmer. Han har förföljt mig ända
till Grekland, han vill ännu inte dö och käxar
i mitt öra en massa nonsens, som ofta gör
det djupaste intryck på mig.»
Man finner också lätt, att Sala vin ofta
använder uttryck, som Duhamel förut själv
brukat i La possession du monde. Även Salavin
talar sålunda om att »besitta världen» —
213
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
