Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Georges Duhamel. Romanförfattare och humanist. Av Sten Linder. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Linder
nämligen i sina dagdrömmar på chäslongen.
Även han karakteriserar sina skiftande
stämningstillstånd med sin diktares favorituttryck,
att han är under nåden, respektive övergiven
av nåden. En idéförkunnare, som tillika är
psykolog och själviakttagare — något som
visserligen ej är fallet med de flesta idealister
■— kan ofta gripas av ett behov att vränga ut
och in på sin profetmantel för att visa, att
den på avigsidan mycket väl kan likna en
narrkåpa. Så gjorde Ibsen, då han efter att i
Brand ha givit »sig själv i sina bästa ögonblick»
frambragte Peer Gynt, Hjalmar Ekdal och
Gregers Werle genom »självanatomi». Så har även
Duhamel gjort, när han låtit Salavin parodiera
La possession du monde. Henri Massis, i
vars intresse som ortodoxt katolsk kritiker
det legat att diskreditera Duhamels
humanitetsreligion i La possession du monde, har
av detta dragit den slutsatsen, att det är
först i Sala vins bittert pessimistiska
utgju-telser, som Duhamel är uppriktig och sann.
Anmärkningen vittnar om fullständig brist
på förståelse av den ifrågavarande
diktar-typen. Det vore lika riktigt att påstå, att
Peer Gynt eller Hjalmar Ekdal men icke
Brand gåve oss den »sanne» Ibsen.
Duhamels teckning av Salavin innehåller
f. ö. även en del uppenbara yttre
autobiogra-fiska drag. Duhamel har själv i ungdomsåren
bl. a. prövat den fattige parisiske bokhållarens
tillvaro. Han har vidare själv uppgivit, att
hans egen mor, som han säger sig ha att tacka
för det bästa hos sig själv och i sina böcker,
även »inspirerat några moderliga gestalter,
som uppträda i vissa av mina verk». Detta
måste då i första hand syfta på den med
ömmaste hand tecknade modern i
Salavin-romanerna. Till Sala vins psykologiska
karakteristik hör, att han blåser flöjt liksom
Hjalmar Ekdal —■ och liksom Georges
Duhamel. Salavins konfrontation med de
kommunistiska samhällsförbättrarna är tydligen en
frukt av den ryska resa, som författaren
själv två år tidigare skildrat i volymen Le
voyage de Moscou, och i en annan resebok,
Le princejaffar, har Duhamel utsträckt sitt
människostudium till samma tunisiska miljö,
där han slutligen låter Salavin förolyckas
under utövandet av sin påtagna
barmhär-tighetstjänst.
Trots sin skenbara obetydlighet är Salavin
en av de störst anlagda figurerna i tidens
romanlitteratur. Han är i själva verket ett
slags modern Faust-figur, som visserligen
har blivit plockad på alla romantiska fjädrar
i baretten och i stället fått sitt själsliv lagt
under en medicinares mikroskop. Men hans
historia är endast en ny utläggning av det
gamla Faustordet: »Es irrt der Mensch, so
lang’ er strebt.» I motsats till Duhamels
krigsböcker och La possession du monde tycks
den, såsom Massis ej försummat att påpeka,
vara genomdränkt med pessimism. I viss
mån sammanhänger detta med Duhamels
skepsis gentemot alla slags doktriner. Han är
en av dem, som trots alla missräkningar
obrottsligt ha hållit fast vid den kämpande
humanismens program. I en senare essäbok,
Lettres au Patagon, berätter han på ett ställe
om en tjuguåring av krigsgenerationens
intellektuella ungdom, som efter att först ha löpt
linan ut i revolutionär riktning kastat sig i
den religiösa och politiska reaktionens armar:
Jag tänker på dig, min forne besökare, och jag
känner hjärtat röras av sympati. Det tjugonde året
är underbart och förskräckligt. Det ropar ångestfullt
på en doktrin. Nej, vad man måste ge honom, är ett
verktyg och ett ljus. En liten lampa och en hacka.
Är det all vår frikostighet? Utan tvivel. Och ingenting
mer. Varje doktrin sprider gravlukt omkring sig.
Man får inte tveka mellan å ena sidan teorien, den
döda vissheten, och å den andra det verksamma
tvivlet, det riskfyllda sökandet. Jag beklagar den,
som redan i sitt livs morgon vägrar att lyssna till det
okändas kallelserop och begär en dogm, en hundkoja
att krypa in i och sova. Min gäst för en kväll, jag
återser dig med din alltför livliga blick och din
omätt-liga själ. Jag återser dig, och jag skall ofta återse dig
i mina drömmar. Skulle du redan i ungdomen ha
funnit den vila, som den modiga själen icke möter
förrän i döden?
Över den döde Salavin uttalas intet
gudomligt frikännande: »Wer immer strebend
sich bemiiht, den können wir erlösen.»
Diktaren har nöjt sig med att belysa de stora
livsproblemen —■ det moraliska strävandets och
människokärlekens problem ■— med ett
sökarljus, som trevar sig in i ett fattigt
människohjärtas fördoldaste skrymslen. Men att
även Salavin i döden till sist har funnit sin
gåtas lösning, funnit sin rätta gestalt, därpå
tyder dock den titel, som Duhamel har givit
åt cykelns sista roman, Tel qu’en lui-méme.
Den hänsyftar tydligen på begynnelseraden
i Mallarmés berömda gravdikt över Edgar
Allan Poe:
Tel qu’en lui-méme 1’éternité le change. . .
Ingenting avslöjar så människans
ohjälpliga skröplighet som hennes strävan efter
fullkomning, efter att förvandla sin själ,
efter att bli annat än vad hon är, men denna
214
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>