Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Georges Duhamel. Romanförfattare och humanist. Av Sten Linder. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Georges D uh a m el
naturlighet, har aldrig varit bättre än här;
i ett mjukt och vårdat språkligt legato
flyter berättelsen fram som ett stilla
vattendrag utan överraskande fall eller kaskader
— kanske blott ibland alltför sakta och i
alltför många vindlingar. Man känner sig
trots allt närmast böjd att beklaga, att även
Duhamel offrat åt de moderna franska
romandiktarnas obegripliga förkärlek för denna
»roman fleuve». Den medför dock oftast alltför
påtagliga olägenheter: tröttande enformighet,
oundgängliga upprepningar och resuméer,
kompositionella svårigheter av allehanda slag,
och man frågar sig, om Duhamel i
fortsättningen skall lyckas bemästra dessa. De ovan
refererade fyra första delarna bilda en ganska
väl sluten enhet, men redan de ävenledes
utkomna femte och sjätte volymerna verka
mera episodiska. Den ena är den här tidigare
nämnda romanen om 1’Abbaye, den andra
en typisk duhamelsk historia om den tragiska
fiendskapen mellan två berömda
vetenskapsmän, den unge Laurent Pasquiers lärare.
Den bok av Duhamel, som f. n. bär den
högsta upplagssiffran, är ingen roman, utan
hans 1930 utkomna amerikanska resebok
Scenes de la vie future (sv. övers. Scener ur
framtidens liv, 1931). Den handlar dock
mindre om Amerika än om amerikanismen,
d. v. s. den förnämsta manifestationen av den
tekniska, industriella, materialistiska
civilisation, som Duhamel redan under kriget
utpekade som motsättning och fiende till
den »inre» eller »verkliga» civilisationen. Redan
i La possession du monde förekomma
hänsyftningar på amerikanismen; Duhamels
konfrontation på ort och ställe med detta
fenomen har utlöst en lika vältalig som
rasande diatrib. Som bokens titel antyder,
betraktar han amerikanismen som en hotande
världsfara, framför allt genom att i kriget
denna civilisations erövringar visat sig kunna
vända sig mot mänskligheten själv på ett
sätt, som aldrig kan bli fallet med den inre
civilisationens högsta värden. Allt vad
Duhamel mött i Amerika — så när som på Walt
Whitmans lyrik — synes också ha ingivit
honom en instinktiv avsky; han förklarar,
att han, som ägnat sitt liv åt kunskapen om
människan, åt kärleken till, försvaret för,
lovprisandet av människan, här erfarit den
yttersta besvikelsen: att ej mer kunna känna
någon sympati inför den av tekniken
standardiserade, mekaniserade och brutaliserade
genomsnittsamerikanen. Han levererar en
systematisk kritik av dennes alla idoler:
bilismen, filmen, sporten o. s. v., men framför
allt av den både hygieniska, moraliska och
estetiska standardisering och det statliga
förmyndarskap, i vars tvångströja individen
fullkomligt förkväves.
Hela denna kritik är ju inte precis någon
nyhet, men Scenes de la vie future är ändå
ovedersägligen en av Duhamels bäst skrivna
böcker, vilket torde förklara dess publika
slagkraft. »Scenerna» få ibland en nästan
visionär styrka, t. ex. beskrivningen av
jätteslakterierna i Chicago, vilkas åsyn för honom
naturligt nog associerar sig med blodiga
minnesbilder från världskriget. Över huvud
taget bör man hålla klart för sig det intima
sambandet mellan Duhamels civilisationskritik i
krigsböckerna och hans mer än tio år senare
igångsatta kampanj mot amerikanismen.
Vid sidan av dennas sakta men säkert
stigande världsöversvämning synes Duhamel
— åtminstone vid denna tid — mindre
uppmärksamma det hot, som de politiska
diktaturerna rikta mot individualismen. Han talar
visserligen om hur »Västeuropa gapar av
förvåning, om inte av förfäran, mellan de två
experiment, som pågå, det ena i Ryssland,
det andra i Amerika». Hans något tidigare
ryska resebok, Voyage de Moscou (1926),
visar dock, att han funnit det förra
utvecklingsfenomenet vida mindre skrämmande än
det senare. Förklaringen synes vara, att
Duhamel betraktar de politiska revolutionerna
och diktaturerna som trots allt mera efemära
ytfenomen i förhållande till den
världsomfattande civilisationskrisen, kanske också i
viss mån som en följd av denna. På tal om
den moderna människans hjälplöshet inför
de mekaniska krafter, hon själv frambesvurit,
har Duhamel bl. a. påpekat gaspedalens
förmåga att utlösa brutala maktförnimmelser
och övermänniskokänslor även hos de mest
beskedliga och inskränkta individer, och
betraktelsesättet kan måhända ha sin
till-lämpning i stort likaväl som i smått.
Senare har Duhamel visserligen inte stuckit
under stol med sina politiska antipatier,
t. ex. vid sitt ostentativa utträde ur
Pen-klubben på grund av italienaren Marinettis
krigspropaganda vid kongressen i Buenos
Aires 1936. I alla de volymer, han utsänt i
spåren av Scenes de la vie future, är det dock
kritiken av amerikanismen, som han flyttat
över på europeisk och fransk mark, där
människan också redan synes honom på god
217
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
