Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Georges Duhamel. Romanförfattare och humanist. Av Sten Linder. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Linder
väg att bli sina egna uppfinningars slav.
Sitt kulturideal återfinner han därför snarast
hos de små nationerna, där också fredsviljan
av naturliga skäl härskar.
I den senaste av dessa böcker, Défense des
Lettres (1937), är det böckernas av filmen,
radion och den illustrerade tidningspressen
hotade existens, han för på tal. Alla de
sistnämnda bildningsinstrumenten vänja
publiken, vida mer än boken gör det, vid att
endast förhålla sig passivt mottagande, de
anpassa sig med andra ord lättare efter dess
bekvämlighetsinstinkt och vänja den vid
andlig lättja på samma sätt, som de praktiska
uppfinningarna vant den vid fysisk. På det
senare området ha sporten och friluftslivet
inställt sig som ett nödvändigt korrektiv,
men på det intellektuella området saknas ett
sådant. Följderna visa sig i den intellektuella
publikens nivellering, decimering och kanske
till sist utdöende.
Det kan inte förnekas, att Duhamel i sin
civilisationskritik ibland både tröttrider sina
käpphästar och skjuter myggor med kanoner.
Men i stort sett torde den ha rätt inriktning.
Stundom icke utan skäl klandrad för
känslo-tänkande och salvelse, visar sig humanisten
Duhamel till slut dock ha dragit sin litterära
utvecklingslinje fastare och konsekventare än
de flesta samtida franska författare. Den visar
oss humanistens tidsnödvändiga utveckling
till individualist. De unga unanimisterna hade
före världskriget trott sig bäst kunna
förverkliga sina humanitära syften genom
uppställandet av ett kollektivistiskt
litteraturprogram. Femtioåringen Duhamel har i dag
kommit till »andre resultater».
Individualismen har så länge gjorts liktydig endast med
lössläppt egoism eller feg verklighetsflykt,
att man hunnit glömma det slags
individualism, som betyder fritt, självständigt
tänkande och personligt ansvar. Den såsom
allena saliggörande predikade kollektivismen
har å sin sida, berövad sitt humana innehåll,
på alla områden praktiserats på ett sätt,
som knappast visat sig ägnat att förändra
tidens ansikte till det bättre. Detta faktum
är det, som har fört Duhamel till en allt
starkare övertygelse om att »det kollektiva
måste regleras av det individuella»:
Efter många inre strider finner jag mig övertygad
om att räddningen, d. v. s. jämviktens hemlighet,
icke står att finna annat än i en metodisk uppodling
av individualismen. Allt vad man kan säga oss för
att visa, att individualismen ej är någon doktrin
med framtiden för sig och att den är dömd genom de
moderna samhällenas utveckling, allt detta uppväger
icke den både historiska, experimentella och intuitiva
vissheten, att individen, vad människan beträffar, är
en oändligt mera utvecklad varelse än gruppen. Det
är genom den ständigt återupplivade individualismen,
som människan kan sätta sig till motvärn mot
människans mekanisering, mot automatismens och
likriktningens triumf. Sinnet för och utövandet av en
upplyst individualism äro de grundläggande villkoren
för en verkligt värdig och humanitär civilisation.
218
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
