Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Film. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artur Lundkvist
och guttaperkaaktig kopplerska.
Parismiljöerna har flitigt utnyttjats men utan större
originalitet.
Serenad av Willy Forst börjar
fantasidö-dande omständligt. Filmen griper intresset
först när en skranglig vagn kör fram vid
stationen i ösregnet för att möta musikern
som kommer hem med sin andra hustru.
Huset bland bergen visar sig vara ett dystert
mausoleum över den döda första hustrun,
bevakat av hennes bistra moder. Den nyanlända
unga kvinnan känner sig snart kvävas i detta
hem och en eldsvåda kommer i sista stund
som räddningen. Minnenas mörka draperier
förtäres, den döda sjunger från grammofonen
i lågorna: nuets eld bränner bort det
gengångarmässiga förflutna. Symboliken är
väl-funnen och ger styrka åt filmens senare hälft.
Permission på hedersord rör sig om
frontsoldater som på en ung löjtnants ansvar
släpps lösa i Berlin under några timmar
mellan tågen. Man följer dem på olika vägar,
i hem och på diverse lokaler, bland
ölstugornas kommunister och kaféernas
internationella judar. Där är familjefadern som
oförmodat träffar på sin hustru som
spårvagnsförare; där är stackaren med den evinnerliga
oturen som slarvar bort det dyrbara bröd
som fästmön skulle ha fått. Den tyska
pliktkänslan talar i allas hjärtan medan tid är;
disciplinen sitter djupt som ett medfött
behov. Det är riktiga goda tyskar, naiva och
glupska, i besittning av full fysisk realitet.
Stulet liv har en stilren prägel, en viss
engelsk distinktion, som visar att Elisabeth
Bergner och hennes regissör nu lyckats
bemästra den konstnärliga omplanteringens
svårigheter. Deras tidigare engelska filmer
var alltför oorganiska, med ett krampaktigt
tyngande på själva virtuositeten i Bergners
skådespelarkonst, som därigenom hotade att
urarta. Den nya filmen är förnämt enkel,
stilla och dämpad; inramning, rytm och
psykologisk gestaltning sammansmälter
liksom omärkligt till en enhet. Uppslaget må
vara konstruerat, med de båda
tvillingsystrarna som äro så lika varandra och
dock så olika, djupt bundna vid varandra
och var på sitt sätt stjälande varandras
liv. Men detta uppslag har skickligt
av-vunnits sina psykologiska och dramatiska
möjligheter. Bergner etsar med fin känsla
sin dubbelrolls båda profiler, som tycks
utgöra de olika sidorna av samma medalj.
Man kan i sista hand uppfatta det som en
meningsfull fantasi över en människas
dubbla möjligheter, de olika riktningar i
vilket samma liv skulle kunna växa.
Bergner får här användning för sitt väsens
motsättningar, utan att behöva spränga
sönder människogestaltningen med hysteri
eller nyckfullt genial infantilism. Filmen
besitter en spröd poesi, som ligger i själva
atmosfären, inte i några lyriska detaljer.
Den förmedlar en känsla av livets
bräcklighet; dess tema klingar som ett stycke
utsökt violinmusik.
Gubben kommer börjar med att lösarbetaren
Karlin kommer klivande genom en solljus
allé, spelande Internationalen på munspel.
Kan det möjligen vara försättsbilden till en
ny epok inom svensk film? Mannen som man
väntar något av är alltså Per Lindberg;
redan detta försöksverk visar hans
kunnighet och konstnärliga känslighet.
Gustafjanssons roman har nog inte varit lätt att få
bukt med. Lindberg har gripit till ett slags
filmatisk strindbergsstil: det hela är nervöst,
fladdrigt, teatraliskt och intensivt.
Fågelskrämman på åkern, trädens dansande
skuggor, kniven som hugger i golvet: av dylikt
bygges suggestionen upp. Kärleksscener
målas med kamerarörelser så sinnligt att
publiken drar efter andan. Blåsten känns som
vårblåst, nyckfull, kallvarm, med
opålitligt ljus mellan drivande skyar.
224
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
