Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Åskvädret i Mont-Sébastien. Av Yngve Kernell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Å s k v ä d]r et i Mon t-S ébastien
Åskan tilltog emellertid.
Orgeltramparen kunde ibland icke höra
sin egen klockringning, och därför ringde
han så ryckigt, att folk tyckte sig höra, hur
rädd han kände sig. Det var som om den
gamla ringklockan ropade ut hans synd och
skuld och åskan vredgat föll den i talet
för att slutligen vråla fram sitt
instämmande.
Sådan åska kom folket att darra, och
fader Antoine, som man knappast sett
sedan han kommit tillbaka från Avignon,
höll på att snava i kyrkporten av rädsla
för åskan. Den överröstade ibland under
mässan både ringklocksskramlet och
orgelns vox humana och viola celeste med
baskoppel, så att fader Antoine i distraktion
satte ifrån sig kalken utan att ha läppjat
på vinet, och när han sedan kom upp på
predikstolen förväxlade han timglaset med
vattenkaraffinen, så att han icke blev i
stånd att klara sin strupe utan lät hes och
olycksbådande. Men innan han började
predika, visade sig ett ögonblick i
kyrkporten en främling. Det var mitt under en
förfärlig åskknall. Kanske var det han,
som var kyrktjuven, tänkte folket.
Åskan fortsatte.
Så började predikan, och den blev ännu
värre än åskan. Ingen hade någonsin hört
en sådan förfärlig predikan, och att den
blev sådan berodde på en händelse, som
inträffat kvällen förut.
Endast fader Antoine har någon
föreställning om vad som hände, och talar
ofta om en främling som kom. Tre meter
lång var han, eller åtminstone nära två.
Han hade en bredskyggig hatt, det var
säkert, och ett ansikte som skuret i trä.
Näktergalen hade just börjat sjunga på
lördagskvällen. Vid sitt öppna fönster
satt prästen och hade med bästa
inspiration skrivit första raden av sin predikan,
då sången från videsnåret ute i mörkret
blandades med ett egendomligt, knarrande
ljud. Det tilltog i styrka, och så bankade
någon på dörren. In trädde en främling,
och det egendomliga ljudet uppstod, när
han rörde sig, när han gick eller när han
gestikulerade på sitt stela, kantiga sätt.
— God afton, gamle präst, du strävar
och arbetar flitigt som vanligt, sade han,
och hans röst lät, som när det gnisslar i
en gammal dörr. Medan han talade, slog
han sig så ned på furugolvet med benen i
kors, och efter en lämplig inledning började
han diskutera miraklens betydelse. — Det
sker mirakel ännu, men folk ser dem inte,
skulle han ha sagt, och han resonerade så
skickligt, att troligen vem som helst i
den stunden kunnat stjäla kyrknycklarna,
ty finesser i teologi gjorde fader Antoine
mera tankspridd än om han druckit vin.
Han hade ju från december till mars
bundits vid ett nervhem i Avignon endast
av sin distraktion och ett grubbel över
transubstantiationsläran.
Sedan nu teologien fått prästen att lyssna,
började främlingen klandra folket i
Mont-Sébastien och mumlade något om att de
ansågo sig ha kontrakt med Herren Gud. —
De går i templet och Herren skall ge dem
salighet.
— Främling, sade fader Antoine och
lade bort pennan, du kommer mig att
längta åter till Avignon. Du får icke göra
245
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
