- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioåttonde årgången. 1939 /
247

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Åskvädret i Mont-Sébastien. Av Yngve Kernell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Åskvädret i M o n t-S éb a s t i e n

näktergalen sjunger. Nu måste jag skriva,
och det gör mig så nervös.

— Åh, sätt dig därute och lyssna till
sången, så skall jag skriva. Jag funderar
på ett mirakel, skulle främlingen ha sagt
när han fattade pennan, och fader Antoine
gick lydigt ut och satte sig på bänken under
fönstret. Han kunde icke påminna sig, att
han sedan skrev en enda rad på sin
predikan. — Jag skulle inte kunnat det,
upprörd som jag var, brukar han säga. Han
hade suttit där och längtat åter till Avignon,
och han såg redan då den första av de
blixtar, som förebådade söndagens oväder,
då molnen ströko sig utmed kyrkan som
stora, grå kattor, då åskan trummade på
fönstren och rullade på kyrkvinden, då
alla demoner stodo på lur vid kyrkporten,
redo att störta sig in.

Kyrkfolket kröp samman som skrämda
råttor, och deras fromma gudsord simmade
omkring i kyrkan som rädda fiskar. Luften
var tung och tjock, och de fromma klövo
den på längden och på tvären med sina
korstecken i skräck för åskan, som jagade
fader Antoine sida efter sida genom dagens
predikan.

— Ej av egen kraft, vi äro blott små
kryp. Endast en högre makt kan hjälpa
mot död och åska. Hör! Ej av egen kraft,
men vem kan hjälpa? Jo, djävulen!
Djävulen kan hjälpa oss från molnens och
himlens raseri och till salighet efter döden,
skrek fader Antoine. Åskan strök under
hans ord med sicksacklinjer, när han
förklarade, att Djävulen aldrig skulle lämna
den obelönad, som ärligen åkallade honom
och vältrade sig i synd och last.

—- Vi kan nå salighet! Men ej av egen
kraft, ej av egen kraft, stönade prästen,
och sjönk avsvimmad ned på sin bönepall.

Orgeltramparen tittade fram mellan
orgelfasadens förgyllda blad och frukter,
och varje skäggstrå darrade i hans ansikte.
Folk tappade psalmböckerna och sträckte
händerna i vädret av förvåning. Ännu hade

de inte gripits av den nya tron, men åskan
höll på att hamra in den i deras hjärnor.

Fru Olivier började skaka i hela kroppen.
Plötsligt rusar hon upp på ett altare och
anropar Djävulen med hes och kraxig
röst, så det går genom märg och ben.
En efter en börja de så skrika allesammans,
och när de något lugnat sig, hade miraklet
skett. Catherine skrek, att hon ville taga
av sig alla sina kläder till Djävulens ära,
och hade gjort det, om hon icke hade varit
rädd att bliva förkyld. Det hade icke
blixtrat på en stund, och därför hoppades
hon, att Djävulen ville vänta på hennes
offer tills det blev sommar och varmt.
Hon tågade så med de andra ut ur kyrkan
för att söka efter främlingen, som de nu
trodde vara Djävulen själv. Det var nog
han, som tagit bort ett föremål i deras
kyrka för att giva dem ett tecken. Medan
de sökte efter främlingen i byn, sjöngo de
Djävulens lov i tre fjärdedels takt på en
glad melodi —• men de darrade för åskan.

Pedellen uppförde sig värdigare än de
andra. Han lutade ett ögonblick huvudet i
händerna och svor: Tammesjutton Fan.
Så söp han ur nattvardsvinet och gick upp
på läktaren för att pracka på orgeltramparen
sin psalmbok med förgyllda beslag. Sjutton
Djävlar, min vän, sade han och spottade i
vigvattnet.

Orgeltramparen tog så avsked av sitt
spelverk, torkade sig i ögat med rockärmen
och gick hem med sin dotter Irene. Sedan
gick han till hotellet för att synda och kände
sig glad, emedan hans synder nu äntligen
kunde skänka honom litet anseende. Han
gladde sig också mycket åt att få dricka
det öl, som han längtat efter hela morgonen.
Han tyckte ju det vore bra, om åskan ville
lätta en smula, men han trodde han kunde
glömma den något för ett glas öl och några
glada melodier, och värdshusvärden, som
var hans uppriktige vän, satte därför igång
speldosan för att glädja honom med de
silverklara tonerna, tände brasan i sin:

247

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:07:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1939/0283.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free