Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Barnet i liv och konst. Av Karl Asplund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Asplund
Jesusbarnets ansikte.
Detalj ur Jordaens’ Herdarnas tillbedjan.
Nationalmuseum.
ningen är den lik den berömd? konsthistorien
men den är av naturliga skäl mera
fragmentarisk och mera direkt inspirerad av
författarens personliga intressen och brister på
intresse. Då det här i fortsättningen skall talas
om ett par »framtoningar» i konst och
litteratur som författaren icke berört är det icke
med klander för en bristande fullständighet
men som tecken på hur han får läsaren att
tänka vidare på ämnet.
Boken är icke i främsta rummet en
konstbok, om också författarens lidelsefulla
intresse till bildkonsten gör att denna kommer
att spela en mycket stor roll. Vad Laurin
har velat ge är bidrag till människans historia,
del I, och hans framställning börjar i de olika
kapitlen med det stadium då det av den lilla
människovarelsen blir en liten
utbildnings-duglig individ, då man hos barnet finner vad
som Rousseau •—■ f. ö. en av Carl
Lau-rins »bétes noires» i kulturhistorien — ansåg
skilja henne från djuren: »la faculté de se
perfectionner». Många modärnare
historie-och kulturodlare skulle ofelbart börjat
redan med fosterstadiet och rullat sig i
natu-ralia. Det har aldrig legat för Carl Laurin,
som bland andra ledstjärnor för sin
levnadsseglats har en god och något gammaldags
stadgad smak. Man får alltså regelbundet
börja bekantskapen med historiens
småttingar på det förtjusande stadium då det i
deras små hjärnor börjar glimta till av
förnuft, humor och levnadsmod, kort sagt av
karaktär.
Den första delen skildrar i små essayer,
lika lätta i tonen som grundligt murade på
en mycket vidsträckt kunskap, hur barnet
uppfattats alltifrån egyptierna till våra
dagar. Det är historien om mycket barbari och
fördom men också om mycken ädelhet och
sund framstegsanda. Ett mellankapitel
skildrar vad som ligger författaren särskilt om
hjärtat, barnet i skämtbilden, och så
kommer en bredare skildring om barnet i Norden.
Bokens disposition är sålunda alldeles
naturlig för författaren till Konsthistorien,
Skämtbilden och Nordisk konst. Carl G. Laurin har
på allvar sysslat med konsten och människan
i alla åldrar, i sin sista bok låter han en
guirland av barn dansa genom historiens
åldrar som på en graciös och spirituell
rokokoallegori.
Författarens stil hör till Sveriges mest
personliga och originella. I ett säreget staccato
meddelar han årtal och fakta, ■—• det är som
om hans kunskapsmaterial vore så stort att
han är rädd att inte kunna få in allt på det
sidantal, som hans beprövade instinkt som
medarbetare i ett gammalt fint bokförlag
säger honom vara det lämpliga, men så
kommer hans kärlek till anekdoten och den
spirituella tankeleken och lägger sig emellan,
och läsaren säger sig tacksamt att dessa
mellanspel ingalunda äro bortkastade. En
typisk och förtjusande liten »Laurinism»
tillåter han sig i skildringen av Topelius’
barndom: »En åttioårig svensk
trädgårdsmästare Zetterberg påstod att stjärnorna
klockan 3 på eftermiddagen bebådade ett
berömt namn, ’men’, sade gubben, ’ni må
tacka Gud att han icke blev född klockan 6
eftermiddagen, ty då hade han blivit en
drinkare’. Den blide gamle natur- och
män-niskoälskaren gubben Zachris nekade dock
ej för ett glas och verkade att ha varit född
vid femtiden.»
Laurin är dock i främsta rummet varken
någon spränglärd historiker eller någon
självsvåldig kåsör. Vad som dröjer kvar som
en vacker ton av humanitet sedan man utan
mycket besvär läst igenom den digra
volymen är det sätt på vilket han engagerar sig
för sitt ämne. Man värms av den glädje och
trevnad med vilken han småputtrar om de
nordiska barn han sett växa upp, och man
förnimmer ett patos som icke är historikerns
eller kåsörens, då han snuddar vid de hemska
kapitel, som även detta ämne har att bjuda,
barnkorstågen, vidskepelsen, dryckenskapen
254
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
