Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Femton debutanter. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar II ar r i e
modejournalen. F. ö. ha de var sitt ärende,
och det är lätt att hålla dem isär. Gudmund
Sandblads roman Blåkullafärd handlar om
en ung och lite vagabondmässig
lantbrukselevs odyssé kring olika praktikantplatser i
Mellansveriges jordbruksbygder. Det blir en
nyckfullt komponerad rapsodi på flödande
lyrisk prosa, som ibland av sig själv blir fri
vers. Tonen röjer strax och omisskännligt,
att förf. hör till det släktled som blev litterärt
väckt av Harry Martinson; visserligen blir
det hos Sandblad en martinsonska i
akademisk upplaga, städad och nerdämpad,
harmoniserad och rationaliserad. En genuin
fränd-skap finns ändå mellan mästarens och
lärlingens lyriska temperament. Däremot ha
inte Gudmund Sandblads krafter räckt till
för att komponera samman naturlyriken med
vagabondfilosofien och reportaget på ett
överrikt iakttagelsematerial. Romanens
byggnad rasar ihop — men den var käckt anlagd
av en riktig poet med sångröst och friska,
nyfikna ögon. Gösta Ekberg har en annan
sorts skolning och ett därtill svarande sobrare
skaplynne. Vad som utmärker hans
debutroman Så vind och skörda storm, är framför allt
den artistiska vederhäftigheten i ordkonst
och människoskildring och icke minst i
berättelsens struktur. Den handlar om
bondeliv på ett sydsvenskt slättland, invid kusten
där folk både brukar jorden och far på sjön.
Och vad som händer är att hemmansägaren
Otto Olsson får sitt liv förstört, sedan
slaktar-änkan Cecilia Gabrielsson dragit in som hustru
på hans gård och där smittat av sig sin
halvfina stabomiljö och sina rotlösa, fladdriga
begär efter livets trevligheter. Det är inget
nytt tema och ingen ny miljö; men
människoödena äro sällsynt trovärdigt infogade i
miljön, och de uppromantiseras inte, förf.
tar sig pålitligt i akt för de alltför vanliga
allmogemotiven. Det mycket starka intrycket
av saklighet är inte enbart effekt av den
behärskade diktionen: det kommer av att varje
drag i bokens lilla värld är dokumenterat och
att motiveringen till människornas handlingar
hålles i arbetande folks vardagsplan. Ett
lyckligt och väl genomfört grepp är att
byskvallret blir den drivande kraften i
händelseförloppet: skvallret aktualiserar det
för-tegade, utlöser de bulnande katastroferna och
blir hela vägen den stiltrogna kören till
vardagstragedien. Den omsorgsfulla iakttagelsen
och den kraftiga markeringen av
händelseförloppets logik kan föra tanken till Anna
Björkmans romaner med liknande miljö;
men Gösta Ekbergs prosa är nog finare
sovrad och har knappare målföre, och han
har lyriska resurser som äro helt hans egna.
Hans debut lägger inte an på sensation och
demonstrerar inga nyheter: den konstnärliga
självbehärskningen rår på den konstnärliga
självhävdelsen. Det är vad man kunde kalla
akademisk berättarkultur.
När nykomlingar verkligen ha ärelystnaden
att komma med något nytt, brukar den
inriktas på att antingen finna på nya
berättarmetoder eller upptäcka nya miljöer; det tredje
sättet — att visa fram en ny
berättarperson-lighet •—- brukar man sällan komma på förrän
rätt långt senare i författarskapet. Med en
mycket grov generalisering läte det sig sägas,
att 1920-talets smak gynnade de nya
berättarmetoderna, under det 30-talet mer intresserat
sig för de nya miljöerna: experimentromanen
har avlösts av dokumentromanen. Det finns
emellertid exempel på bäggedera bland
debutanterna av 1938. Thorsten Laubert
menar nog att hans bok Eva, Henry och Gull
hör till experimentromanerna. Han lär höra
hemma vid Stockholms högskola och
studentteater, och hans bok rör sig, med initierade
maner, bland folk som idkar konst — och
gör i konst — i Stockholm. Han har mycket
av en viss sorts 2o-talsjargong kvar: han
älskar att vara väluppfostrat ouppfostrad,
visar gärna fram en mycket ungdomlig
blaserad cynism och lägger an på en samklang
av desperation och leklynne ■— boken har
stämning av grön intelligentsia, lössläppt på
ateljéfest. Sådant blir lätt tröttsamt, och de
amurösa förvecklingarna mellan Eva, Henry,
Gull och några till bli knappt så intressanta
som förf. tror. Den nya berättarteknik han
experimenterar med är inte heller ny: den
består i att låta samma historia berättas av
en tre, fyra medagerande och iakttagare,
från var sin synpunkt; sådant ha många gjort,
allt från gamle Wilkie Collins, och han gjorde
det bäst. Men den paradox som boken ska
illustrera, är nog inte så tom och billig som
de flesta kritiker menat: den går ut på att det
viktiga är inte vad som sker i det som synes
ske, utan vad som synes ske i det som sker.
Det ligger där faktiskt inte så lite i: vad som
efterverkar i en människas liv, är inte vad
hon egentligen gjort eller vad som egentligen
hänt henne —- det förblir hon nämligen själv
oftast okunnig om -—■ utan vad hon eller
hennes omgivning tror att hon gjort eller fått
258
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
