Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Femton debutanter. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar II ar r i e
bestört och ber honom med mild pedagogik
betänka att han själv, adjunkten Enander,
fått sin utbildning möjliggjord enbart genom
stipendier och studielån: och pojken tiger
buttert, men inom sig tänker han: »Ja där
ser man ju hur rätt jag har!» På andra ställen
får en folkbildningsveteran, som otvivelaktigt
är förf: s språkrör, utförligt deklarera hela
systemets bankrutt för den förkrossade
adjunkten. Det är sant, att detta inte blir
förf:s allra sista ord om denne riddare av
sorglig skepnad. Vid adjunktens begravning
kommer bokens förste-resonör att tänka på
hur den gamle snälle tråkmånsen faktiskt
ändå varit en undantagsmänniska, en som
strävade för något mera än sig själv, en som
sökte göra världen snyggare och trevligare
åt kommande släkten. Och han går fram till
graven och citerar: »Vad rätt du tänkt, vad
du i kärlek vill. . .» Det är en honnör, men åt
ideal som förf. vill anse ordentligt gravlagda.
Kanske kommer Arne Hägglund småningom
att revidera denna uppfattning: hans egen
kritiska vakenhet och kringsynta nyfikenhet
torde knappt i längden finna sig tillrätta med
andra idealbildningar än den liberala. Hans
första bok är kanske ett oroande tidstecken,
men säkert ett stimulerande
diskussionsinlägg — och en ganska märklig
författar-prestation.
Romankonst kan syfta till underhållning
eller undervisning: den kan experimentera
med formspråket, ge rapport om
forskningsresor i nya stycken verklighet, slunga in ett
inlägg i en samtidsdebatt. För diktaren själv
betyder verket nog under alla förhållanden
ett bokslut över ett färdigt livsskede: en rad
upplevelseposter slås samman och föras in i
diktade människoöden, en summa erfarenhet
frigöres från det privata kontot och erbjudes
som allmän egendom. Ett sådant behov att
klargöra, objektivera och delge andra det
man gått igenom ligger bakom varje
debutbok. Det är klart att själva objektiveringen
måste bli särskilt svår för unga människor
och nybörjare i konsten. Men det är lika
klart att debutanter ha större chans att göra
en ny och äkta berättarpersonlighet gällande,
om de resolut hålla sig till bokslutet — till
att sakligt berätta om just sådana kriser
som deras ungdom kunnat rymma. Värsta
faran är, att bokslutet förvanskas av
ambitionen att göra ett intressant fall, gärna så
utmanande som möjligt: då tar debutanten
ohjälpligt till litterära schabloner, som han
eller hon f. ö. ännu inte kan handskas med,
och resultatet blir för allmänheten
ointressant. Så har det gått Harriet
Hjorth-Wet-terström. Det finns ett par ansatser till
äkthet i hennes bok: de korta antydningarna i
början om hur skilsmässobarnet slits mellan
en förgrämd mor och en far som funnit ny
lycka; och längre fram en och annan glimt
a v ett sommargrannt Mälarlandskap med folk
och fä. Resten handlar om den livshungriga
Evas helt otroliga äventyr under
dubbellivet mellan den intressante älskaren prof.
Emmerik (teaterhistoriker, grå tinningarnas
charm) och den äkta maken Alf Gäring,
enkel he-man på bank, senare lantbrukare.
Eva tänkes leva ut sig naket och rikt, i
sensationer som helst ska vara alldeles
förskräckligt primitiva: när hon vadar i blommande
ljung, drivs hon av »en sadistisk känsla»,
njutningen att trasa sönder de dagglittrande
spindelvävarna. . . Det är lite spöklikt att
se Moderna-Unga-Människorromantiken gå
igen, i en form som inte väsentligt skiljer sig
från filmsvärmeri, men kan bli livsfarligare.
Emellertid hade denna Eva gott kunnat vara
en önskedröm hos den nittonåriga fröken
Ulla Wergelius, sådan hon presenteras i
inledningskapitlet i Viveka Starfelts
debutroman. Och Ulla Wergelius hör till de diktade
personer man strax känner igen — och känner
igen sig i: hennes fall angår oss alla. Ulla är
en helt vanlig flicka, med utseendet för sig,
ganska intelligent, mycket redbar, stoff till
en gentlekvinna. Hon har det utmärkt
förspänt, hennes enda problem är hennes egen
ungdom. Men det räcker att uppta henne
helt. Hon lever i en permanent nervös
högspänning, som regelbundet kortslutes i
kollapser inför varje avgörande prov i skolan
eller livet. Hon har en förtvivlad ambition
att göra sig gällande, vara självständig,
intressant —- först och sist intressant; men inne i
ambitionen molar en förtvivlad ängslan för
att inte räcka till i rollen, för att möjligen
höra till de handikappade och utestängda —
finns inte sjukdomsarv i släkten, var inte
modern, som hon miste tidigt, nervös, är
inte mostern en hysterisk och förljugen
vimsa? Osäkerhetskänslan under hennes
självhävdelse driver henne att söka en auktoritet
och ett program att ty sig till: hon finner
bäggedera hos den cigaretthesa, primitivistiska,
frigjorda Aina Lerroux, som rör sig i
konstnärskretsar. Och så villar hon sig allt djupare
in i ett bohemiskt skenliv där hon blir utnytt-
262
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
