Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Femton debutanter. Av Ivar Harrie - Mood indigo. Av Erik Lindegren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar II ar r i e
Den räddande katastrofen kommer på
studentexamensdagen då han har dem alla
omkring sig och får sin allsidiga förljugenhet
ertappad. Den upptäckt han gör är svår
och hälsosam: att man är värd förtroende
och tillgivenhet först när man inte gör något
som helst för att vara någon som helst till
lags. Det är den upptäckt som kompletterar
vad Ulla Wergelius fick lära sig. Per E.
Rundquist har tagit upp ett betydligt
ömtåligare och mer komplicerat fall än Viveka
Starfelt. Men han har bemästrat det. Hans
metod är den lugna, inträngande analysen,
utförd med sällsynt mjukt och säkert
handlag. Miljöteckningen är skrupulöst exakt och
utövar lyrisk suggestion med mycket små
medel: hemvärmen kring Sven-Patriks mor
tar man med sig som ett vackert minne.
Hela vägen har förf:s porträttkonst sitt
särmärke i att den är vänlig — fastän, eller
kanske rättare i kraft av att den är så ärlig
och så skarpsynt. Med denna pojkhistoria
har den svenska litteraturen fått en ny
författare.
Viveka Starfelt och Per E. Rundquist inta
en särställning bland debutanterna år 1938.
De ha, i var sin självständiga variation, tagit
upp ett och samma tema. Det är inte nytt,
och dess samband med tankegångar ur
1920-talets psykologier är påtagligt. Men de ha
transponerat det i en tonart man inte är van
vid i unga människors böcker. Det får klinga
ut i seger, som inte är happy end. Kanske
deras livsvärdering kommer att innebära en ny
tendens att ta fasta på i svensk diktning. I
varje fall äro de nya ansikten att komma ihåg.
M O O D INDIGO
Av ERIK LINDEGREN
Min ensamhet sover i vindarnas nakna rep
Blott tröttheten vakar förvildad av lågor
Blott huvud som faller mot moders ödsliga knä
Och ögon som slötos i gårdag ser handen
Så mörk genom dagars kristall och pulsarna svälja
Som diande barn en slocknande morgon;
De sina till dammar av blod där jag hör
Ditt ansikte lutas så blint mot mitt eget:
Andedrag sovande övergivna.
264
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
