Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Moralen i stöpsleven. Av Emanuel Lillieroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Moralen i stöpsleven
gen ställa ett uttalande av Høffding, vilket
torde vara ganska svåxt att jäva: »Det vil i
hvert Tilfælde stedse tilsidst være en af rent
intellektuelle Motiver anstillet Prøvelse, der
maa revidere det Arbejde, der er øvet ud
fra andre Motiver, hvilke disse saa end maatte
have været».
Frågan är också, om det är alldeles korrekt
att beteckna den objektiva verkligheten eller
den logiska tanken — dessa båda begrepp
flyta flerstädes hos Gemer på ett oklart sätt
samman med varandra -— som en »auktoritet».
Gemer påstår, att »vad de logiska lagarna
äro för tankens rike, det är de allmängiltiga
värdena för känslans rike». Ett sådant
resonemang kan utan vidare betecknas som en falsk
analogi. Logikens lagar säga oss icke, hur vi
»böra» tänka; de säga oss endast, hur vi måste
tänka — under en viss bestämd
förutsättning, nämligen att vi med vårt tänkande avse
att komma sanningen på spåren. Tar man
bort denna förutsättning, ja, då bortfaller
också varje nödvändighet av att i tänkandet
gå fram längs logiska linjer.
Gemer är mycket skeptiskt inställd mot
talet om värderingsfri vetenskap. Att
vetenskapen inte söker det värdefulla utan endast
sanningen, föranleder från hans sida följande
reflexion: »Men är då icke sanningen också
ett värde? frågar man sig kanske.
Otvivelaktigt är den det». Påståendet framföres utan
den ringaste ansats till bevisning. Det tas
som självklart, vilket det minst av allt är.
Vetenskapen söker sanningen, därför att den
är sann, inte därför att den möjligen är
värdefull. Vore sanningssökandet ett självändamål,
ett objektivt värde, vore ju för övrigt varje
människa, oberoende av lust och fallenhet,
moraliskt förpliktad att ägna sitt liv åt
vetenskaplig verksamhet. Men det är verkligen av
pliktkänsla, som en människa blir
vetenskapsman? Nej, Gemer desavouerar själv en
dylik uppfattning med sina ord: »Det djupaste
motivet till vetenskaplig forskning ligger i
forskarens begåvning och i den glädje, det
bereder honom att följa denna begåvning». Det
är alltså inte av plikt utan av böjelse en
människa hamnar i vetenskaplig verksamhet.
Ehuru det är lätt att finna felaktigheter
och motsägelser i Gemers arbete, så är det
ändå ingen likgiltig lektyr. Boken verkar
upplevd; man har en känsla av att de
problem, författaren behandlar, varit personliga
livsproblem för honom själv. Bakom allt
teoretiserandet förnimmer man pulsslagen av
ett hjärtas oro. Boken är därför inte i främsta
rummet en avhandling utan en
bekännelseskrift och som sådan mycket läsvärd.
Helge Granats bok Saklighetens etos är
på sätt och vis det intressantaste bidraget
till tävlingen och hade otvivelaktigt förtjänat
att erhålla första priset. Här göres nämligen
ett allvarligt och energiskt försök att utan
anlitande av metafysiska hjälpbegrepp söka
teoretiskt gendriva värderelativismen, och
även den, som inte känner sig övertygad,
följer framställningen med spänt intresse.
Granat utgår från psykologiska och biologiska
betraktelser och menar, att moralen har
samma rot som vetenskapen, nämligen
utforsk-ningsinstinkten. Moral är detsamma som
saklighet och konsekvens i livsföringen, omoral
innebär förljugenhet och inkonsekvens.
Granat vill alltså på sätt och vis återuppliva den
sokratiska satsen, att dygd är vetande. I
överensstämmelse därmed hävdar han, att
»den etiska reflexionen, i den mån den
fördjupas och vidgas, måste komma fram till
vissa värdesättningar. Divergensen mellan
olika etiska uppfattningar förklaras av att
den etiska reflexionen genomföres med
skiftande energi. Av olika orsaker avbrytes den
ofta på alltför tidiga stadier i
begreppsutvecklingen». Samma verklighetsfrämmande
betraktelsesätt återkommer för övrigt även
hos Olle Holmberg i dennes bok »Den
främmande passageraren», där det heter: »Ur den
omständigheten att somliga kallar herr X.
för en gangster och andra kallar honom för
en folkfrälsare och hjälte drar man slutsatsen
att rättsbegreppet skiftar. Det kan också
vara så att begreppet om herr X. skiftar,
liksom överhuvud taget alltid begreppen om
det mänskliga skiftar». Man måste nog härtill
säga, att om Hitler betecknas som en
folkfrälsare eller gangster, så är det faktiskt fråga
om så skilda moralbegrepp, att de aldrig i
evighet kunna förenas med varandra. Ty vad
rena fakta om herr Hitlers verksamhet angår,
torde man på båda hållen vara ungefär lika
väl informerad. Det som skiftar är följaktligen
rättsbegreppet.
Ännu en väsentlig anmärkning måste
riktas mot Granat. Om det nu förhåller sig,
som han påstår, att det är »medvetandets
grundvilja», som manifesterar sig i moralen,
så är ju inte därmed bevisat, att
moralen-grundviljan »bör» realiseras. Ur det faktum,
att något är, följer aldrig, att något bör vara.
2 77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
