- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioåttonde årgången. 1939 /
278

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Moralen i stöpsleven. Av Emanuel Lillieroth

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Emanuel Lillier oth

Konsekvenskravets förhandenvaro säger
ingenting om dess giltighet. Om en människa
förklarar, att hon struntar i all saklighet och
konsekvens i sin livsföring och föredrar att
följa ögonblickets nycker och impulser,
medveten om vilka risker hon står, hur vill
Granat då bevisa för henne, att hon »bör» handla
på ett annat sätt och fullfölja vad hon
»djupast vill»? Detta går helt enkelt inte. Annars
är Granats framställning ytterst följdriktig
och stringent. Felet ligger bara i den
grundläggande förväxlingen i själva
utgångspunkten.

Olle Holmberg presenterar sig i sin bok
Den främmande passageraren som en »person
som inte har moralfilosofien till yrke». Det
hindrar inte att boken är både allvarligt
menad och spirituellt skriven och litterärt sett
obetingat det bästa bidraget till pristävlingen.
Den grundläggande tankegången hos
Holmberg är i stort sett densamma som hos Granat.
Även Holmberg utgår från konsekvenskravet,
»den ömsesidiga relationens lag», och söker
därifrån härleda en objektiv moral. Mycket
träffande liknar han moralen vid ett system
av spelregler. Att leva moraliskt är att själv
tillämpa samma spelregler, som man fordrar
av andra; moral är fair play. Immoralitet åter
är att spela falskt, d. v. s. i smyg bryta mot
de överenskomna spelreglerna. Olle Holmberg
bestrider ju emellertid inte, att spelreglerna
själva äro högst skiftande både i tid och rum.
Han har funnit en briljant formulering för
vari moral består och tror sig därmed ha
bevisat, att människan bör leva moraliskt. Han
tror sig hävda en objektiv moral men är i
verkligheten ren relativist. Att t. ex. vilja
förbjuda mord med den motiveringen, att
man genom att mörda knäsätter mordets
princip och alltså får finna sig i att själv
bli offer för dess tillämpning, vilket ju
knappast är lockande för någon, är endast
möjligt från en relativistisk utgångspunkt.
Och på sidan 80 (längst ner) observerar man,
inte utan överraskning, att polemiken mot
värderelativismen helt och hållet vilar på ett
förbiseende av dubbeltydigheten i ordet
»rätt», alltså på språkets makt över tanken.

De enda medvetna relativisterna bland
tävlingsdeltagarna äro två finländska
sociologer, av vilka Gunnar Landtman är den
ene. I sin bok Det rättas värde fastslår han
kort och klart »moralens känsloursprung, sam-

hälleliga tillblivelse och subjektiva
giltighetsgrad». Varken vetenskap eller konst äro
självändamål — varför skulle moralen vara det?
Moralens bärande idé är följaktligen
välfärdsprincipen: »Den enda rättvisa, som existerar,
är en mänsklig skapelse». Det är idén om det
gemensamma intresset och nyttan, som
uppbär samhörighetslivet och därmed moralen.
Vad denna ytterst åsyftar, är samfälld
välfärd och solidaritet, och Landtman tillägger
uttryckligen, att »det själviska momentet i
’välfärden’ utgör en betydande andlig
tillgång för moralen, emedan därigenom den
enskilde så mycket verkningsfullare kan
indragas i den samfällda intresseorganisationen».
Landtman är alltså utilitarist men inte av det
dogmatiska och trångsynta slaget. Han vet,
att det finns inte blott fysisk utan också
andlig lust och att den senares styrka inte
får underskattas.

Man kan på det hela taget instämma i
det allra mesta, som Landtman i sin en smula
torra men vederhäftiga och välbalanserade
bok hävdar. Det är egentligen bara på en
punkt man vill opponera. Med rätta anser
författaren religionen obehövlig som moralens
stödjepelare, men samtidigt lämnar han
frågan om religionens sanning öppen, i det han
intar en rent agnostisk ståndpunkt: det
översinnliga är det ovetbara. Den ståndpunkten
är självmotsägande, ty vet man ingenting
annat om det ovetbara, tycks man i alla fall
veta, att det är — ovetbart. Alltså vet man
dock något om det!

III.

Efter denna hastiga presentation av de
mera betydande bidrag, vilka blivit
publicerade i Natur och Kulturs moralfilosofiska
serie, ligger det nära till hands att göra den
frågan: finns det trots alla skiljaktigheter
något gemensamt för alla dessa böcker?
Såvitt jag kan finna, finns det två gemensamma
drag — båda ägnade att ge värderelativisterna
vatten på deras kvarn! Dels anse samtliga
författare, att moral är något som rör
relationen mellan människorna; för en ensam
människa i universum existera inga som helst
moraliska problem. »Man gör orätt mot
någon, inte ins Blaue hinein», som Olle
Holmberg säger. I olika formuleringar återkommer
uppfattningen lite varstans i moralböckerna.
Dels anse även de författare, som tro på en
allmängiltig moral, att det allmängiltiga får
sökas i vissa formella kvaliteter. Att söka

278

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:07:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1939/0314.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free