- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioåttonde årgången. 1939 /
279

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Moralen i stöpsleven. Av Emanuel Lillieroth

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Moralen i stöpsleven

entydigt fastställa innehållet i den mycket
omtalade objektiva moralen vågar däremot
ingen av dem åta sig. Den skiftande
mångfald, som här råder, kvarstår alltså orubbad.
Klyftan mellan »formalmoral» och »realmoral»
— för att använda Olle Holmbergs lyckade
terminologi — står likaledes kvar, och vad
har man då vunnit egentligen i sin hetsiga
jakt efter »fasta normer av i möjligaste mån
hållbar art»? Det är ju alltid formalmoralen,
som av filosoferna tilldelas allmängiltighet,
och alltid realmoralen, som striderna gälla i
det praktiska livet. En allmängiltig moral,
som bara duger i de etiska principdebatterna
men däremot inte kan ge några bestämda
direktiv för lösningen av de konkreta
konflikterna i det verkliga livet ■—- är det genom
att uppställa en sådan, som man gör »tidens
ungdom och samhället en tjänst»? Säkert är,
att de auktoritetstroende inte nöja sig med
mindre, än att en objektiv realmoral erbjudes
dem.

Låt oss emellertid nu lämna böckerna och
kasta oss direkt in på moralproblemet, sådant
det i den aktuella situationen gestaltar sig.

Det är i själva verket tvenne moraler, som
kämpa om nutidsmänniskans själ: den
metafysiska, skenbart objektiva moralen och den
livsbejakande, medvetet relativa. Antingen
måste vi bygga vår moral på religiösa och
metafysiska föreställningar, vilka av
vetenskapen avslöjats som ohållbara, eller också
måste vi inse sanningen av Freuds ord, att
»drivfjädern till allt mänskligt handlande är
strävan efter de två sammanflytande målen
nyttan och lusten», och anpassa vår moral
därefter, ty, som Freud säger, »så länge som
dygden icke kan löna sig på jorden, kommer
etiken att få predika förgäves». Någon tredje
möjlighet gives inte.

Den metafysiska moralen är i princip alltid
asketisk. Driftlivet skall förkvävas och hela
människan skapas om. Det är i god samklang
därmed, som det i en dikt av Sten Selander
heter om drifterna:

De ska kuvas hårt, de ska hållas i tukt
som en skam och ett lyte
och sist vädras ut i en morgonluft
av vilja och heligt förnuft.

Den livsbejakande moralen citerar hellre
Levertins ord: »Att sakna driftliv är en brist,
liksom det är en brist att sakna ett sinne».
Det betyder inte, att den är blind för att ett
ohämmat tillfredsställande av varje
momentan driftsimpuls skulle leda till individuell

olycka och allmän osäkerhet. Driftlivet måste
följaktligen kanaliseras, så att det leder till
största möjliga lycka och vållar minsta
möjliga skada. All förträngning av driftlivet är
däremot, som den moderna psykoanalysen
påvisat, enbart skadlig. Följden blir som
bekant, att drifterna ta sig utlopp på farliga
bakvägar, d. v. s. i form av neuroser.
Driftlivets inneboende energi kan nu en gång enligt
naturens lagar inte undertryckas, varför det
ligger i människans intresse att på ett
positivt sätt tillgodogöra sig densamma, liksom
hon målmedvetet förstår att ta de yttre
naturkrafterna i sin tjänst.

Skillnaden mellan metafysisk och
livsbejakande moral kan därför också uttryckas
så, att i förra fallet är människan till för
moralens skull, i senare fallet moralen till för
människans. Den metafysiska moralen är
direkt människofientlig, den säger rent ut:
»Fiat justitia, pereat mundus». Den
livsbejakande moralen åter menar att »människan
är alltings mått». Antingen skall moralen stå
i mänskliga syftens tjänst, eller också är den
en skäligen onödig uppfinning. Då vi nu en
gång för alla inte äro isolerade individer utan
med eller mot vår vilja beroende av varandra,
så ser den sin huvudsakliga uppgift i att göra
samlivet människor emellan så friktionsfritt
och inte så tillkrånglat som möjligt. Moralen
blir här ingenting annat än människornas
egna försök att reglera sina ömsesidiga
mellan-havanden så smärtfritt och smidigt som
möjligt, vilket med andra ord innebär att de
måste visa varandra hänsyn.

Den metafysiska moralen hyllar
avhållsam-heten som sitt högsta ideal, den livsbejakande
generositeten. Man kan generellt säga, att
all slags moral består i att icke tillåta sig allt.
Den mänskliga handlingsfriheten måste
begränsas för att betryggas. Men att dra
gränserna snävare, än som för detta syfte är
oundgängligen nödvändigt, däri kan den
ometafysiska människan icke finna någon som helst
mening. Hon föredrar frihet framför förtryck.

Även den livsbejakande moralen kan kräva
offer och försakelser, men de äro i så fall
aldrig självändamål. Om en människa avstår
något för henne angenämt för att därmed
göra en medmänniska en glädje eller bespara
henne ett obehag, så är detta ett utslag av
den generositet, som är naturlig för en sund
och livsbejakande människa. Gör man
däremot varken sig själv eller en medmänniska
den ringaste tjänst genom att ålägga sig en

279

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:07:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1939/0315.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free