Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - En norsk bok om Oscar Levertin. Av Artur Möller - En skandinav. Av Sven Rinman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En norsk bok om Oscar Lev er tin
Lars Levertin — en riktigare uppfattning än
Söderhjelm av hur djupt angreppen på O. L.
som jude sårade honom — »Budkavlens»
plum-pa, Ola Hansons insinuanta, Bengt Lidforss
talangfullt brutala. Han berör också med
berömvärd objektivitet den store diktarens och
kritikerns patriotiska reaktion under
unionskrisen 1905.
Även i prosaverken •—- framför allt då
Roccoconoveller med »Kalonymos» ■— har
Mendelsohn sorgfälligt letat reda på alla
judiska inslag, kontrollerat i vad mån
förekommande rituella bruk stämma med
traditionen m. m. Man känner sig nästan tacksam,
att han inte funnit lönt att underkasta
Lever-tins vetenskapliga arbeten en liknande
fin-kamning. Efter all den minutiösa analysen
är det något man saknar: syntesen,
konklusionen. Alldeles olöst kvarstår problemet, hur
Oscar Levertin, som så fullständigt saknade
germanens sinne för det bacchanaliska — en
olikhet som Mendelsohn knappt tycks ha
tänkt på — kunnat skriva den yppersta
essay vi äga över Carl Michael Bellman.
Ortografien i de flesta citaten vanställes av
fel, särskilt i dem som gjorts efter manuskript
-—• kunde inte författaren ha tagit någon
svensk till hjälp?
En skandinav
Av Sven Rinman
J DETTA ÖGONBLICK står
skandinavismen vid skiljovägen. Den har genom yttre
och inre omständigheters tryck råkat in i ett
kristillstånd, som på ett avgörande sätt
kommer att påverka Nordens öde i världen.
Nytt vin hotar att spränga de gamla
läglarna, som rymde föreningarna Nordens
fridfulla kulturella samarbete. Betecknande är,
att man uppfunnit ett nytt (f. ö. ytterst
ledsamt) slagord för de nya strävanden, som
äro å bane, nämligen nordism. De stämmor,
som ännu för 15 år sen ängsligt höjdes, så
fort det blev tal om »samröre», om ett
samarbete, som tangeräde politikens farliga värld,
ha visserligen ej tystnat, men de få numera
ibland svårt att göra sig hörda i »nordismens»
brusande crescendo.
Sällan har väl en strävan blivit så
grundligt komprometterad och ändå visat en så
seg livskraft som skandinavismen. Gång på
gång har den lidit politiskt skeppsbrott och
gjort moralisk bankrutt, den är en historia
om tomma ord och falska utfästelser, om
tanklösa fraser och svikna förhoppningar.
1864, 1905, 19x8-21 — ständigt har den
nordiska tanken ansetts eller varit död, men
den har stått upp igen. Med livets egen
inneboende kraft har den spirat ur den till synes
ofruktbaraste jordmån, bevattnad av dolda
flöden har den skjutit nya skott. Och nu kan
ingen tänkande människa i Norden undgå
att ta ställning till den.
Några av de frågor, som nu uppställa sig,
äro följande. Är den kulturella
skandinavismen sitt eget mål eller bör den resultera i även
ett politiskt samarbete ? Varför fara vi på
nordiska kongresser, starta den ena nordiska
tidskriften efter den andra, sträva att knyta
förbindelser på snart sagt alla den andliga
och materiella kulturens fält? Vilka äro de
motiv, som driva oss att söka lära känna
varandra allt intimare?
Vi torde nu ha nått det stadium, då det
gamla frasmakeriet i nordiska ting kan bli
farligt igen. »Nordiskt samarbete» får ofta
bli ett uttryck, vars innebörd och framför
allt konsekvenser förbli dunkla. Dessa
reflexioner äro närmast föranledda av ett
nyutkommet arbete av en varm Sverigevän och
framstående Sverigekännare i Danmark, dr
Johannes Lehmann: Mænd i Norden. Povl Branner. Khvn ig^S.
283
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
