Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - En skandinav. Av Sven Rinman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Rinman
Johannes Lehmann. I detta tar han
nämligen upp och försvarar statsminister Staunings
beryktade tal i Lund våren 1937 med dess
vresiga och senare upprepade avvisande av
alla försök till politiskt närmande från vårt
håll. Han försvarar det huvudsakligen med
en rad ofrånkomliga hänvisningar till den
tidigare politiska skandinavismens praktiska
ihålighet. Här är ej platsen att närmare ingå
på detta problemkomplex, men episoden bör
ha varit ett allvarligt memento. Vari bottnar
känslan av nordisk samhörighet, i den mån
den är äkta, och vart leder den? När en så
ivrig skandinav som Lehmann här följer de
stauningska parollerna, så vill han väl
härmed varna för en frasnordism, som kan göra
mycket ohägn, om den får växa fritt. Om
»samröret» fortsätter i den nuvarande takten,
så måste ändå förr eller senare de av Stauning
avvisade synpunkterna dyka upp igen. Under
tiden arbeta vi vidare, t. ex. med verk
sådana som Lehmanns Mænd i Norden.
Det är en samling porträtt och recensioner,
som spänner över ett mycket vidsträckt
område. Den bäres av ett nordiskt patos, som
i sin breda famn sluter politiker som
Bran-ting, J. C. Christensen, Neergaard, filosofer
som Höffding, forskare som Henrik Schiick
och Karl Madsen, konstnärer som Carl
Larsson och Edvard Grieg, diktare som
Fröding och Kielland. Naturligtvis kunna ej
alla bli föremål för fackmannamässig
bedömning. Synpunkten har fastmer varit
journalistens: att närmast för den danska
publiken presentera och levandegöra de
gestalter, som genom monografier eller av andra
skäl kunna göra anspråk på uppmärksamhet.
I sitt hemland har Lehmann utfört ett
outtröttligt arbete för att sprida kännedomen
om svenska förhållanden. Han har bl. a. gett
ut en översikt över vårt penningväsen Svenske
Penge (1931) och i Svenske Portrætter (1926)
låtit framstående män i vårt samhällsliv
passera revy. Han är en utmärkt kännare
av vår politiska utveckling och har i sin sista
bok en uppsats om »Sverige efter 1905», som
ger en ypperligt klar och objektiv teckning
av de sista decenniernas historiska kontur.
Som porträttör har Lehmann sin styrka mera
i den smittande entusiasmen än i den kritiska
värderingen. Instruktiva för oss svenskar
äro framför allt de stora essayerna om de
danska gestalter han ägnat ett ingående
studium — om C. F. Tietgen och Niels
Neergaard har han tidigare publicerat
fylliga monografier. För hur många av dem
som göra anspråk på att kallas bildade här i
landet äro C. F. Tietgen, Christopher Hage,
J. C. Christensen, Axel Henriques, Ove Rode
mer än namn, om de ens äro så mycket?
Trots den energiskt dirigerade allsången om
nordiskt samarbete frodas det en
besynnerligt massiv okunnighet om våra grannländer
— bara en för alla Ord och Bild-läsare så
enkel reform som att studera danska och
norska författare på originalspråket tycks
stöta på hart när oöverstigliga hinder.
Det finns alltså ännu oerhört mycket att
göra för en praktiskt arbetande skandinav.
En trognare och uthålligare sådan än
Johannes Lehmann får man leta efter, och
hans sista bok är ett nytt vittnesbörd
härom.
284
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
