Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Den engelska arkitekturens förfall. Av Eric S. de Maré. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eric S. de M a r é
Typiska förstadsvillor av i dag.
tiga problem. Påverkad av Voysey och som
en reaktion mot den oäkta klassicismen
hos män som Norman Shaw kom art
nouveau-rörelsen av år 1900, som sökte nya
former och förkastade de gamla
trossatserna om gotiska krabbor och klassiska
pe-larordningar. Dess främste målsman var
en skotte, Charles Rennie Mackintosh, som
dog nästan bortglömd 1924. Han utövade
icke desto mindre ett starkt inflytande på
arkitekturen, ty fastän han var föga känd
i sitt eget land kallades i Tyskland före
världskriget stilen i enkel arkitektur
sådan som den av Peter Behrens skapade
för »Mackintoshismus».
Tidig viktoriansk arkitektur hade med
alla sina vulgära och skrytsamma drag dock
mera kraft och större fantasi än den senare
företedde, när pedantisk skolkunskap,
överförfining och »god smak» gjorde en arkitekt
helt till slav under »stilen». Kontrasten
mellan den tidigare och den senare perioden
kan ses i de båda nygotiska
byggnadsverken, Sir Charles Barrys parlamentshus,
färdigt 1860, och Law Courts vid Fleet Street,
som påbörjades 1874. The Gothic Revival
blev en medveten och moralisk affär,
medan den nyklassiska arkitekturen som givit
glans åt Regency-perioden förlorade sin
kraft och blev italieniserad och förtunnad
i sina ansträngningar att hålla jämna steg
med nygotiken. I Londondistrikten South
Kensington, Pimlico och Bayswater kan
man i dag se hur bedrövligt
nyklassicismen utvecklade sig. Här ligga dessa
ändlösa, beklämmande gator med sina rader av
toskanska portiker och mörka jordvåningar
som äro så typiska för London. William
Morris’ estetiska revolution mot den
sen-viktorianska arkitekturen är knappast
överraskande.
Denna utspekulerade esteticism ha vi
kvar än i dag i de »georgianska»
bostadskvarteren, det »gammaldags
stämningsfulla» lanthuset och den »modernistiska»
biografen, fast det visar sig tecken i
England liksom i andra länder att det håller på
att uppstå en ny arkitektur, som är uttryck
för en ny världsordning och behjärtar
sanningen i vad som sagts av Sir Thomas
Jackson, vars bok Architecture är så mycket
bättre än hans byggnader voro. Han skriver:
Arkitektur består icke i att skänka vackra
detaljer åt byggnader utan tvärtom i att bygga
vackert, vilket är någonting helt annat. Liksom
prosa höjes till poesi genom upphöjda tankar,
ett ädlare språk, en underström av sympati,
behag och känsla, så blir husbyggandet till
arkitektur genom en överlägsen grace i
byggnadskroppens huvudformer, fulländad uttrycksfullhet
i det konstruktiva och fastare harmoni mellan
ändamål och resultat. Med ett ord . . .
arkitekturen är konstruktionens poesi.
Fastän sådana definitioner äro av nytta
för att förklara vad arkitektur är, kan man
inte definiera den så precist, ty i den ingå
så många faktorer vilka i stor utsträckning
äro beroende av de villkor som forma den
och som växla under olika epoker. Främst
bland dessa, såsom historien visar, är den
socialekonomiska grundvalen för en kultur
och det är av denna snarare än av de
individuella arkitekterna själva som den
arkitektoniska stilen beror. Om denna grundval
är bristfällig blir arkitekturen lidande, ty
eftersom den är uttryck för en hög
kulturståndpunkt är den betingad av en rik och
sysslolös klass. I gångna tider
möjliggjordes detta för ett kultiverat fåtal genom an-
308
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
