Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ny lyrik. Av Olof Lagercrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olof Lagercrantz
rat ståndpunkt har det aldrig varit svårt att
igenkänna hans egen ljusa livstro bakom de
nya teorierna. Inte minst har Jändels dikter
verkat inspirerande och eldande inom det
frivilliga bildningsarbetet och kanske ska man
helst höra hans tidigare dikter sjungas i
studiecirklar och på folkhögskolor. Melodien
trollar då bort det ofta litet lösliga och
nonchalanta i formen. I den nya diktsamlingen
klarar sig de flesta dikterna gott utan musik.
De har musiken inom sig och läsaren går
knappast likgiltig förbi någon.
Vi måste bruka vapen —
vi lyfta därvid
våra hjärtan som facklor
mot mörkret i strid;
våra barnsliga hjärtan
som blott ville frid.
Så lyder en strof i en gripande dikt. Jändel
har det stora, barnsliga hjärtat: och när han
här, som så ofta förr, går till strid mot det
onda i världen, blir han som alltid ledare för
stora ungdomsskaror. Hur många poeter kan
man säga det om?
Bengt Nyström har liksom Jändel en stor
och hängiven publik. Han kan väl inte
från-kännas en viss förkärlek för det sentimentala
och har under de senare åren ej riktigt samma
konstnärliga koncentration och knapphet, som
gjorde honom så kär för dem, som läste
honom i slutet av tjugutalet. Särskilt när det
gäller förhållandet till skolan och eleverna
(Nyström är som bekant lärare vid ett av de
stora stockholmsgymnasierna) kan läsarens
tålamod bli satt på hårda prov. Den nya
samlingen Levande jord innehåller många
utsökt vackra saker. Nyström ger i allmänhet
sitt allra bästa när han ger uttryck åt den
sökande religiositeten i sitt väsen. Han finner
då direkta och gripande ord:
Min älskade, det går mot natt, håll hårt i din min hand,
när vägen långsamt stupar ner mot obekanta land.
Det bor en oro i mitt bröst, jag bara går och går.
Blott mina marker vänta lugnt uppståndelsens vår.
Mjukt faller snön. O vinter, kom med klarnad ro till
sist,
och giv oss mod att minnas allt vi ägt en gång och mist.
Se vintergatans vita bro har sina lyktor tänt,
och du är min, och det är allt som hänt.
1938 var inte något rikt år vad lyriken
beträffar. Inte heller framträdde någon
debutant, som var tillräckligt färdig för att förmå
tilldra sig någon större uppmärksamhet. Både
Bertil Gedda och Helmer V. Nyberg visar
en märklig formell skicklighet, men finner
ännu ej egenartade uttryck för sina
personligheter. Bland dem som redan har ett
litterärt namn och som förra året utgav
diktsamlingar bör Gustaf Ullman nämnas. Hans
lilla volym Blodsdrömmen visar honom inte
från hans bästa sida. Det hela är litet blekt
och slitet. Men man finner också dikter av
en friskhet i form och innehåll som påminner
om tidigare skeden i Ullmans produktion. -—
Anders Frostenson visar än en gång i sitt
lilla häfte vilken utsökt, innerligt lyrisk ton
han kan avtvinga sin lyra. Visserligen är
byggnadsmaterialet i hans vers besläktat med
cigarettröken och skingras och försvinner lätt
för ögat, men man har ändå behållning av
att läsa honom.
Under hösten kom det ut två antologier av
allmänt intresse. Josef Kjellgren valde ut
en och annan dikt ur ett femtital diktböcker
från 1937 och sammanställde dem i en Lyrisk
årsbok. Det fordras ett övernaturligt
poesiintresse för att orka igenom hela boken, trots
att urvalet är bra gjort. -— Erik Blomberg
gav ut en ny upplaga av sin förträffliga
Svenska dikter. Den är enligt min mening den
ideala versantologien, men jag är glad att jag
själv äger Ferlins och Edfelts dikter, ty de
synas mig båda vara dåligt representerade här.
314
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
