Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Karl Kraus. Av Charlotte Classen. Övers. från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Charlotte C I a s s e n
Att ge en omfattande bild av hela gestalten
är inom ramen av denna artikel icke möjligt;
den kan i själva verket heller icke skildras
utan måste upplevas. Men genom att antyda
dess yttre konturer och några av dess
väsentliga drag må vägen till en högtstående andlig
upplevelse visas dem som icke sky mödan att
på egen hand gå vidare.
I de skandinaviska länderna är Karl Kraus’
namn icke obekant. Strindbergskännare äro
underkunniga om den förbindelse som knutits
mellan de båda kongeniala andarna. I
Danmark berättade Karin Michaelis redan 1911
om de djupa intryck som hon i Wien mottog
särskilt genom Kraus’ föreläsningar. Att han
upprepade gånger blev föreslagen för
Nobelpris (såväl freds- som litteraturpriset) må
endast nämnas i förbigående. Men blott hos ett
fåtal kan man vänta att finna en verklig
kännedom om hans redan genom den
egendomliga bundenheten i hans språk
svårtillgängliga verk, som hos läsaren framför allt
förutsätter språkkänsla och instinkt för
äkthet, egenskaper alltså vilka icke alltför ofta
påträffas, men som bland de nordiska folken
förekomma relativt oftare än i det övriga
Europa.
Det grundväsentliga i Kraus’ diktning och
tillvaro inneslutes i den sats vilken skrivits
som motto över denna framställning. Liksom
allting Kraus skrev måste den läsas mer än en
gång, innan den utlämnar den inneboende
tanken. Den är vida mer än en utsago över
en princip som ligger till grund för varje
konstnärligt skeende. I dubbelmeningen —
för en gångs skull översättlig — av orden
»eftersträva en förbindelse» anslås en
dissonans, som i betoningen av ordet »enda» åter
upplöses i harmoni. Satsen avslöjar, om man
tänker sig in i den, en tvåfaldig antites, den
är formellt och som tanke ett
mönsterexempel på denna exceptionella stilkonst som
alltid är på samma gång logiskt och musikaliskt
betingad.
Zum Sehen geboren, zurn Schauen bestelit,
liksom tornväktaren Lynkeus i Goethes Faust,
har Karl Kraus genom en människoålder med
klar och av ingenting förvillad blick iakttagit
icke blott tingen själva utan ännu mera det
som ligger bakom dem. I de trettiosju
årgångarna av hans tidskrift Die Fackel, som
han utgav sedan 1899, upptecknas utan
luckor allt det väsentliga som tilldragit sig i
hans epok. (Framtida kulturforskare skola
i den finna en outtömlig källskrift för tids-
kritiska studier.) Märkligt nog, att den
uppstod just i det land som var bestämt att
bli »försöksstation för världsundergången»
och där alla europeiska problem voro för
handen inom ett trångt utrymme, liksom i
komprimerat tillstånd.
Stor satir har under historiens lopp alltid
uppstått då en kulturepok nått sin slut- eller
vändpunkt. Den får främst sin omedelbara
verkan ur förfallsfenomenen inom den tid
vars undergång den varslar om. Den äktfödde
satirikern är av vätes-typen, siaren, han spårar
den kommande katastrofen ur tecken för
vilka de andra äro okänsliga. »En enskild
man kan icke hjälpa sin tid, han kan blott
utsäga att den går under.» Detta ord av den
med honom i många hänseenden
väsensbe-fryndade Kierkegaard har Kraus upprepade
gånger citerat och därmed angivit att han
var medveten om att hans kamp i yttre
måtto var förgäves. Ändå kämpade han den
sitt liv igenom, en verklig Guds stridsman,
en andens korsfarare, som alltid på nytt drog
ut för att befria det förlovade landet från de
otrogna. Att han förblev sin sändning trogen
som en hjälte i Carlyles mening, det gör hans
verk till en moralisk gärning.
Upplösningsprocessen inom det gamla
Österrike, som skulle bli så symbolisk för hela
den västerländska kulturkrisen, var vid
sekelskiftet redan stadd i full utveckling, men
med all dess hotfullhet hade de flesta inte ens
en aning om den. Borgarklassen levde i
behagligt välstånd, vari även de lägre
folkskikten hade sin blygsamma andel. Ännu
levde minnet av ett stort kulturarv, ännu var
Burgtheater i sin ädla sensommarblomning
den främsta tyska scenen, en avbild av och
ett uttryck för ett samhälle, som just började
bereda sig att deltaga i dansen kring den
gyllene kalven. Men här satte Kraus in sin
kamp: »Kein tonendes ’Was wir bringen’,
aber ein ehrliches ’Was wir umbringen’»
är den paroll med vilken han förklarade det
oförsonligaste krig, som någonsin förts med
andliga vapen, mot dem som förstörde en av
honom över allt annat älskad tradition.
Såsom den ondskefullaste och farligaste fienden
till den värderika österrikiska egenart, vilken
för honom samtidigt förkroppsligade den
ädlaste utvecklingen av tyskt väsende, såsom
fördärvets förpost vilken antastade hela den
europeiska kulturkretsens grundvalar,
igenkände och genomskådade han dagspressen.
Kraus var inte den förste som pekade på
320
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
