Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Karl Kraus. Av Charlotte Classen. Övers. från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Krans
pressens lögnaktighet och förmätenhet, på
det frasens skräckvälde som upprättats med
framåtskridandet som slagord, vars verkan
dokumenterade sig i allt vidare utbredd
»hjärnuppmjukning och hjärteförhärdelse» och
som undan för undan erövrade alla livets
domäner. Han åberopade sig ständigt på stora
vittnen i det förgångna, på Goethe och
Bis-marck, på Balzac och Schopenhauer, men
framför allt på Kierkegaard, som en gång
sagt: »Så sant jag lever, om Kristus nu kom
till världen, skulle han icke angripa några
överstepräster utan journalisterna!» Och
Kierkegaard kände ändå detta sällsamma
»mellanting, som skaffat sig burskap för att bringa
livsvärdena på fall», allenast i den relativt
harmlösa början av dess utveckling. Åttio ar
senare måste Kraus hysa denna uppfattning
i hela dess bärvidd, då han ju levde i
Österrike, som ägde »den bästa och därför den
sämsta press i världen». Radikalare än på
något annat håll verkställdes här »die
welt-geschichtliche Rache der Molluske am Mann,
des Händlers am Helden, des Shaw an
Shakespeare, des Ghetto an Gott».
Sin kunskap om våra dagars »svarta magi»
förvärvade sig Kraus under åren före
grundandet av Die Fackel, då han som helt ung
man offentliggjorde artiklar i åtskilliga
litterära tidskrifter men också i Neue Freie
Presse, vilken han senare skulle komma att
bekämpa såsom sinnebild för hela skrået. Han
använde härunder ofta längre tid till att
tänka efter vad han »inte fick skriva än det
skulle behövts att skriva allt detta». Det var
hans »Sturm und Dräng», såsom han själv
berättar, »litterarisch-journalistische
Bezieh-ungen bedächtig warm zu halten», och det
skulle varit en lätt sak för honom att hålla
fred med tiden och med tidningarna, om han
inte med ett slag hade kastat alltsammans
ifrån sig för att gå sin egen väg och som tidens
motpart bli till en excitator Austriae och det
tjugonde århundradets satiriker.
Under de första åren komma i Die Fackel
vid sidan av utgivarens tonangivande bidrag
en rad betydande moderna författare till
tals. För Wedekind, Strindberg, Weininger,
Peter Altenberg, Liliencron och många andra
var Kraus en vän och vägröjare, hans
tidskrift ägde under denna period, utan att
inkräkta på sina antikorruptionistiska
tendenser, karaktären av en intressant överblick
över den nya litteraturen. Småningom blevo
bidragen utifrån sällsyntare tills (ungefär från
Oskar Kokoschka: Karl Kraus,
i g 12.
1911) Die Fackel blir till Karl Kraus’ eget —
själv hade han med undantag av en artikel,
som Simplizissimus i Munchen fått till
förhandspublicering, inte mera skrivit något på
annat håll -—• och uteslutande språkrör, och
därmed den oavhängigaste och modigaste,
den genialaste och mest livfulla av alla inom
det tyska språkområdet utkommande
periodiska skrifter. Vid denna tid hade redan de
första banden av hans samlade essayer, Die
chinesische Mauer, Sitilichkeit und,
Krimina-lität, utkommit, och på dem följde två
böcker aforismer, Spriiche und Widerspruche,
Pro domo et mundo. De göra sin författare
berömd långt utanför landets gränser som en
fängslande prosaist, han har nått sin
utvecklings första höjdpunkt. Från press- och
samhällskritiken kom Kraus till
kulturkritiken och blev därmed till förespråkare för
den individuella friheten, kvinnans naturliga
rättigheter, för skönheten och för de
skydds-lösa. Analytikern förvandlas till en syntetiker
som gestaltar dagens små obetydliga
händelser till den stora världsbilden. (»Nicht auf
die Grösse der Zielscheibe, auf die Distanz
21—Ord och Bild, 48 :e drg.
321
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
