Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Karl Kraus. Av Charlotte Classen. Övers. från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Kr au s
Oskar Kokoschka: Karl Kraus. Oljemålning 1925.
Det socialdemokratiska partiets
bemödanden att förvalta det tunga och farofyllda arv
som det tillträtt och ur det gestalta nya
levnadsmöjligheter följde Kraus till en början
med fördomsfri sympati. Han lånade partiet
i den första och avgörande valkampanjen
efter kriget sin stämma, som var stark nog
att tillföra det en stor skara ungt folk. Men
snart visade det sig att flertalet bland
partiledarna icke var vuxet sin uppgift; de blevo
borgerliga i ordets dåliga bemärkelse och
sveko på det beklagligaste sätt i sitt
kulturprogram. Arbetartidningen, som i många
hänseenden hade varit en vit korp bland
tidningarna och inte varit med om
ihjältig-ningstaktiken, blev lika korrumperad som
alla andra och tog emot annonsuppdrag av
firmor, som den låtit schavottera för
utsugning av anställda. 1932 skrev Kraus en
avräkning och varning, som i dessa dagar verkar
sannskyldigt profetisk och som också var
avsedd för de rikstyska »bröderna», med titeln
Hiiben und druben. Den förklingade ohörd,
och det tragiska slutet, som »druben» kom
1933 och »hiiben» 1934, behöver inga vidare
kommentarer.
Det är lika litet möjligt att politiskt
inordna en företeelse som Karl Kraus, som att
anpassa den till en estetisk eller
världsåskådningsteori. Väl var han till hela sin läggning
konservativ, och man kan i honom se
full-ändningen av det nittonde århundradets
borgerliga kultur. Men tillika var han en
upprorsman kat exochen, en rebell som störtade
avgudabilderna från deras piedestaler. Han
var, även häri lik Kierkegaard, en
konservativ revolutionär, en mot ursprunget
tillbakasträvande banbrytare. Ingen har mera
lidelsefullt bekämpat makten, under vilken titel den
än understod sig att antasta den enskildes
rätt att leva, och ingen har innerligare vördat
det outgrundligas makt. »Nicht Gott, nur
alles leugn ich, was ihn leugnet, — und wenn
er will, ist alles wunderbar.» Denna den
radikalaste bland frihetskämpar älskade
individens frihet, som inte tycktes honom stå i
något orsakssammanhang med den politiska.
Så liknar han verkligen, såsom en kritiker
vackert sagt, dessa barockens helgongestalter
vilka med hela sin kropp böjd ut från
fotfästet hålla huvudet och blicken åter vända
i den gamla riktningen, men icke nedåt, utan
uppåt! Denna Underbara enhet i det
skenbart motsatta, detta att »alltid vara vid
ursprunget», har han formulerat i ett
epigram:
325
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
