Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Karl Kraus. Av Charlotte Classen. Övers. från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Charlotte C I a s s e n
Wo Leben sie der Liige unterjochten,
war ich Revolutionär.
Wo gegen Natur sie auf Normen pochten,
war ich Revolutionär.
Mit lebendig Leidendem hab ich gelitten.
Wo Freiheit sie fiir die Phrase nutzten,
war ich Reaktionär.
Wo Kunst sie mit ihrem Können beschmutzten,
war ich Reaktionär.
Und bin bis zum XJrsprung zuriickgeschritten.
Men aldrig är Kraus mera konservativ än
när det gäller språket, och stolt bekänner
han: »Ich bin nur einer von den Epigonen,
— die in dem alten Haus der Sprache wohnen.»
Om det härovan talades om hans andliga
släktskap med den tyska romantikerkretsen,
så torde man dock — åter en motsägelse! —
få kalla honom en senfödd klassiker, en den
stränga formens mästare, vars originalitet
består däri att han betraktar allting på det
ursprungligt levande sättet, omedelbart och
oförvillat.
Sieh das Gewohnte stets zum erstenmal,
so hat sieh die Empfindung dir gelohnt.
So wird dir das Entlegene banal
und neu das Nahe und wie ungewohnt.
Hans epigonart däremot har sina rötter i den
på ett djupt ingående sätt upplevda
relationen till de stora tyska gestalterna i det
förgångna, framför allt till Goethe. Det är
ingen händelse att det var Kraus, som fäste
uppmärksamheten på Goethes skönaste och
mest okända verk: det av de officiella tyska
litteraturhistorikerna antingen ignorerade eller
missförstådda Pandora-fragmentet. Föredraget
av honom blev det till den högsta upplevelse
av diktgestaltning; oförgätliga blevo också
Helena-scenerna ur Fausts andra del, eller
Iphigenia, eller Tasso. . . Ty den
medryckande tolkaren av det skrivna ordet var en lika
medryckande talare. Att hans stil var »skriven
skådespelarkonst» förstod man när man hörde
honom göra uppläsningar ur egna — också
icke dramatiska — verk. Även ställen vilka
man vid läsningen hade känt som tunga, blevo
då enkla och klara som en lyckobringande
naturlek. Den förtrollning som utgick från
Kraus som föreläsare hade sin grund i den
fullständiga identiteten mellan »ord och väsen»
som genomtränger hans verk. Han gav sig
själv helt och fullt i varje ögonblick, vare sig
han frambar egna eller andras ord. Vilken
upplevelse var det inte att se och höra honom
inte bara läsa, nej uppföra Shakespeare,
Nestroy, Raimund, Gogol, den unge
Haupt-mann, eller de nästan glömda operetterna av
hans älskade Offenbach, i vilka han väckte
In försvunnen teatervärlds charm till
förtrollande liv. En ingående värdesättning av
denna »Theater der Dichtung», vars
dramaturg, regissör och ensemble förkroppsligades
av Karl Kraus, måste sparas till ett annat
tillfälle. Den är en väsentlig del av hans
produktion och av stor vikt för uppfattningen
av personligheten i dess helhet.
Denne diktare hade förlänats ordets gåva
i vidaste mening, och det brann som en
flamma inom honom. Verk och liv voro så intimt
förbundna, att man inte kan betrakta dem
åtskilda. Kraus var besatt av sitt verk, han
tjänade det med den fanatiska hängivelse,
varav endast snillet är mäktigt. Med otrolig
samvetsgrannhet läste han sina korrektur —
ofta tio och flera — vilka för det mesta togo
många gånger längre tid i anspråk än det
första utkastet hade krävt. »Was leicht mir
in den Schoss fiel, wie schwer muss ichs
er-werben», heter det i Abenteuer der Arbeit.
Och: »Ein Werk ist nie zu Ende, am
Aus-gang steht die Frage —» Den skapande
människans osäkerhet, tvivlet som växer med
vetandet såsom kraftkälla för allt andligt
liv, tveksamheten inför fullbordandet, allt
detta har klart åskådliggjorts i dikten och
likaså i många aforismer. Om en nästan
vidunderlig arbetsprestation vittna de böcker
som Kraus utgav sedan 1916 — vid sidan
av Die Facket. På Die letzten Tage der
Mensch-heit följde aforismbandet Nachts,
krigsuppsatserna och ytterligare två essaysamlingar,
Weltgericht, Literatur und Liige, Untergang
der Welt durch schwarze Magie, de lyriska
enaktarna Traumtheater och Traumstuck,
tidsdramerna Die Uniiberwindlichen,
Wolken-kuckucksheim (på grundval av Aristophanes’
»Fåglarna») och Literatur; däremellan under
olika tidsavsnitt nio band av en tankedjup
och språkligt fulländad lyrik,1 till vilken han
först jämförelsevis sent funnit vägen och dit
man också får räkna de underbara
tolkningarna av Shakespeares sonetter. Två band av
en språkligt och dramatiskt moderniserad
översättning av Shakespearedramer (som
tyvärr stannade vid ett fragment),
bearbetningar av Nestroy samt moderniseringar och
översättningar av Offenbachtexter ville deras
1 Worte in Versen I—IX, Ausgewählte Gedichte,
Epi-gramme, Zeitstrophen, Shakespeares Sonette. Verlag Die
Fackel, Wien.
326
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
