Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Film. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fil m
ett ungt par som försöker beröva sig livet på
hotellet. Efter ett icke dödande skott mot
flickan flyr ynglingen fegt och möter sedan
hennes närmanden med förödmjukelsens
envisa trots. Deras hemlösa kärlek, deras
avsky för armodets förnedring har mycket som
talar för sig, men deras förtvivlade
dödslängtan har dock tycke av uppdramatiserade
pubertetskänslor. De utgör helt enkelt det
filmromantiska inslaget. Filmen är i det hela
en smula kringirrande, ett bläddrande bland
vinjetter: skickligt överraskade ögonblick av
spänningsfyllt skeende, snabba
rumsinteriörer, atmosfäriska gatumålningar.
Det perfekta brottet är närmast att betrakta
som en virtuos övning i konstnärlig filmteknik,
ett experiment, präglat av abstrakt artisteri
och avsiktlig stilisering. Samtidigt är det en
lössläppt dårfantasi, skenbart improviserad,
blixtrande av infall, men dock utförd med
ytterlig teknisk medvetenhet, alltså.
Förvecklingarna rör sig i ett slags parodisk
engelsk fantasivärld. En fattig professor
skriver detektivromaner i hemlighet, men
romanfantasiernas egentliga ursprung är ett
förälskat mjölkbud som översvämmar köket
med obetalda mjölkflaskor. Föremålet för
hans dyrkan är husets unga niece, ett
livslevande engelskt porträtt, med sitt drömstela
leende, sina slumrande löften. En salvelsefull
biskop som bjuder sig själv dit på middag
föranleder fortsättningens otroliga
förvecklingar: ett föregivet dödsfall, anklagelse för
mord, invasion av detektiver och reporters,
rasande folkmassor utanför.
Man gläder sig vidare åt en klassisk
polischef som snärjer in allt och alla i sin
järnlänkslogik, en alkoholiserad, sanndrömmande
reporter som bara vaknar vid kluckandet från
viskybordet, en arvtant med evinnerliga
bekymmer för sin hund, som sedan länge är död.
Sällsammast av alla är dock den idealistiske
rånmördaren som specialiserat sig på slaktare
därför att de dödar djur. Utåt framstår han
som en fanatisk cyklist, bosatt i det kusligt
muntra kineskvarteret. Där hamnar även
professorn med sin fregattstolta fru, till vilken
den svärmiske mördaren sugs som en våg. Och
samtidigt som han vill mörda
detektivförfattaren förbrödrar han sig med dennes alter
ego, professorn.
Det är satiriska bisarrerier av surrealistisk
typ, i viktoriansk kostymering. Bildsvepen
är utstuderade med sina rörelsemönster och
dekorativa arrangemang. Den nyckfullt spiri-
tuella leken gömmer ett krävande
konststycke. Men fantasien är onekligen cerebral
och rör sig i ett ganska lufttomt filmatiskt
rum. Man blir intellektuellt stimulerad, man
beundrar med tanken, men känslan förblir
oberörd.
Pierre Chenal, även han en begåvning,
företrädes likaledes av två filmer.
Brott och straff gjordes ungefär samtidigt,
efter samma dramatisering av Dostojevskis
roman, av Sternberg i Amerika och Chenal
i Paris. Båda filmerna visar hur studenten
Raskolnikov i fattigdomens desperation och
i överkompenserad genidyrkan begår
rånmord och hur han sedan sönderfaller under
det psykiska trycket, dels inifrån sig själv,
dels från den subtilt inkvisitoriske
polismästarens sida. Sternberg åstadkom en raffinerad
patologisk studie med Peter Lorre som
Raskolnikov, ett själsdrama med inslag av
väloljade pervertioner, satanism och
budoar-mystik. Chenal har förenklat och skalat bort
åtskilligt: Pierre Blanchar gör en kargare,
mera hetsad Raskolnikov. Hans omgivning
är hårt proletär, med nöd och vånda och
knarrande trappor i stället för hemlig vällust.
Minst av allt finns någon parfymerad mystik
kring den bleka gatflickan och de fattiggrå
gränderna. Själva mordet är (åtminstone i
filmens ocensurerade skick) framställt med
obeveklig realism och förmedlar gärningens
hela fysisk-psykiska påfrestning, kallsvetten,
de darrande händerna, den pådrivande
ångesten, skräckprägeln över det mörknande
rummet. Denna scen tränger djupt och är
verkligen skakande. I den efterföljande
dragkampen med polismästaren (Baur, tankfull,
smidigt tung) är Raskolnikov redan från
början alltför nedbruten för att detta avsnitt
ska nå full spänning.
Maltesarens hus börjar i en nordafrikansk
stad: en odåga till sagoberättare grips av
passion för en lättfotad skönhet och blir
strax en ihärdig arbetare som rullar oljefat i
solskenet. Hon hamnar som förnäm fru i Paris,
han blir förbrytare. Men även i den slutgiltiga
besvikelsen fullföljer han sin roll som den
helgjutna passionens man: en orientalisk
ödesmänniska, naiv fantast, obeveklig fatalist,
illusoriskt spelad av Dalio. Filmen har en
lyrisk touch och fångar några människor i
snabb, åskådlig kontur: bordellmamman med
kniven i hand vid sin soppgryta, den svällande
gangsterpampen som så överraskande får ett
svalkande glas tömt över huvudet, utpressaren
333
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
