Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Film. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Film
skogarna: det är populär förenkling av eller
kanske en lustigt elak parodi på Strauss’
illustrativa musik. Filmen är trots allt inte
sin regissör riktigt värdig. Han har tydligen
varit beroende utom kanske i det tekniska:
han har måst ta fasta på valsen som medium
och piska denna snurra till det yttersta, så
att allt försvinner i dess glömskevirvlar. Och
i äktenskapshistorien göms ett rosigt gift av
tydligt amerikanskt ursprung.
Envis som synden utgör ett nytt led i det
lovprisat målmedvetna exploaterandet av
den mycket unga Deanna Durbin. Visst är
hon trevlig; men vilken lögn för världen ska
hon väl tvingas in i ? Denna gång är hon yngsta
dottern i en besynnerlig familj där allt är en
karusell av missförstånd, tvångspsykoser och
jäktad tankspriddhet. Är det kanske en
omedveten parodi på det rika amerikanska
standardhemmet ?
Gunga Din är en stort upplagd
äventyrsfilm, men ack så mekanisk! Det ar slagsmål och
död och overklighet från början till slut, ett
oavbrutet bedövande trummande på all
mänsklig förnimmelseförmåga.
Q-planen är engelsk men på ett upp- och
nervänt sätt. Den lever på sin medvetna stil:
en viss paradoxal nonchalans som gott kan
vara en sida av engelskt väsen, en ljuv
dåraktighet, personifierad i en detektiv som
betraktar tillvaron som en sorts
korsordsgåta.
Poltava framträder som en fortsättning på
»Peter den store», men verkar närmast
hopfogad av överblivna fragment från denna
kraftfilm. Det finns ett par större
bataljmålningar, tämligen amerikanska, delvis
utsuddade genom överdriven kamerahastighet.
Peter ska gärna framstå som högste kamraten
i skinntröja: ledare och landsfader, ryska
nationens rytande lejon, med vredens
ryckningar i mungiporna. Det finns en bra
karikatyr, av en marionettstel engelsk amiral, och
några ludna skräckscener från sibirisk
fångenskap; dessutom återser man den skälvande,
ryggradslöse tsarevitch och hans glupska,
havande, listigt enfaldiga kvinna.
En enda natt är åter en bra Molanderfilm.
Den är inte alltför understruken, vänder sig
inte uteslutande till en (förment) hopplöst
trögtänkt publik. Den rymmer ett stycke
folklig karusellromantik i klatschig påmålning,
inte utan sinnliga förtjänster. Och man följer
bastarden, sonen av två samhällsklasser, till
herrgården, där hans heta blod dock inte vill
svalna tillräckligt för att han ska kunna
infogas i traditionen. Edvin Adolphson
behärskar figuren virtuost, med knepen i
fingrarna och vargglimten i ögat, med
klassmärket inbränt i tänkesätt och tal. Ingrid
Bergman har däremot svårigheter med den
komplexridna intellektuella kvinnan, som ju
inte kan leva riktigt varken i livet eller i
filmen. En traditionstyngd betjänt framställs
av Berglund, så välstuderad att han
psykologiskt egentligen uppväger allt det övriga.
Vi två är Baumans bästa film, skulle jag tro.
Han är en regissör för folkhemmets
veckotidningsläsare ungefär, en duktig filmens
yrkesman, naivt äkta i sin hängivenhet för
det småborgerliga. Den nya filmen rör sig
om ett eller snarare två unga äktenskap,
deras påfrestningar under känslolivets
vindkast och yrkets vanskligheter. Den
ekonomiska eftertanken står i vägen för lyckan med
barnet, som anses medföra lösningen på
känsloproblemen. Baumans skådespelare är åter
Hasso och Lagerwall: de föreställer enkelt
präktiga, ganska sympatiska människor, som
bara inte är vidare intressanta.
P. S.
Seger i mörkret är den allra nyaste filmen
från Hollywood. Den vill vara allvarlig,
djup och gripande, men det goda
utförandet kan endast bristfälligt skyla historiens
pekoralistiska halt. Försöket till psykologi
fastnar mycket snart i det ohjälpligt falska:
dödens skugga i miljonärsinramning, bleka
idealvålnader i amerikansk söndagssol.
Café de Paris är med sina mindre
pretentioner en långt bättre film, en produkt
av typisk fransk människokunskap,
Krimi-nalinsleget är bara en förevändning för den
långa raden av kvicka, kloka, beska
människostudier, lika fysiskt påtagliga som
psykologiskt träffsäkra.
335
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
