- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioåttonde årgången. 1939 /
348

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Crops Diplomatique i Stockholm för femtio år sedan. Av Carl Fleetwood

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

C avl Fleetw ood

ty tt*’ <»<•-/ r-

Soto Mai or.

om en kolibri, vars färgprakt Soto för resten
söker att efterlikna, uppbäres av ett par små
strumpsticksben, som till och med en
tennsoldat skulle försmå. Hans vita hår (som
troligen är peruk) och hans stora vita skägg
skulle egentligen se ganska patriarkaliska
och ärevördiga ut, vore icke Soto så ut i
fingerspetsarna en narraktig pojke. Han är
en typ, ypperlig för karikatören, och hans
bild har återgivits överallt genom Nisse och
Kasper ända ned till på cigarrlådor. Och i trots
av all sin ridikylitet, som gör att 20-års
pojkar betrakta sig som den 80-åriges
jämnårige, har han förstått att göra sig populär
samt vad mera är skaffa sig ett visst anseende.
Han har en gång sagt på sin brutna franska
•— han har icke kunnat lära sig tala korrekt
varken franska eller svenska: »Je défie Dieu de
créer oun autre Soto Maior», och om
mänsklighetens förlust kanhända icke bleve så stor,
står det säkert kvar, att han har fullkomligt
rätt. Don Quichotte blev löjlig därför att han
uppträdde för sent —- Soto på samma vis hör
till en utdöende ras — de endast och allenast
salongsmässiga diplomaterna. Nu för tiden
är det modet att låtsas begripa vad man alls

icke har reda på — på hans att låtsas som
visste man icke ens vad man hade reda på.
Jag hör icke till beundrarna av den gamla
frivola skolan (liksom jag hatar dess moderna
klumpiga efterbildare) men jag kan icke dölja
för mig en viss sympati för dess sista
representanter. Det är samma sympati, som jag i dag
kände vid genomläsningen av en
tidningsnotis, att den sista gamen blivit dödad i
Schweiz. Nekas kan icke att, om alla
människor likna var och en sitt djur, just gamen
vore Sotos prototyp. Han har fysionomien
av en rovfogel. Hans brasilianska ursprung
känner man igen på hans kärlek till juveler
och dekorationer, av vilka han alltid har på
sig massor, så många att man ibland tvivlar
på juvelernas äkthet och hans rätt att bära
alla de st järnkonstellationer, varmed han
prålar. Soto har gjort till sitt livs uppgift att vara
salongsmänniska, och har därför hela den
nödvändiga rörligheten i sitt sätt och sin
tunga. Han är spirituel •— den slags esprit,
som rör sig inom salongernas fyra väggar.
Återkommer därtill, att det är efteraparna,
jag icke begriper, dem vilka icke i våra dagar
insett salongernas försvinnande betydelse,
men jag vill icke mot Soto, vars ungdom
inföll under deras mannaålder, vilka sett
slutet av 1700-talets härlighet, rikta de
anmärkningar, jag framställer mot mina jämnåriga,
som tro sig kunna spela markiser och ingenting
annat äro än bourgeoiser.

Soto har varit gift eller påstår åtminstone
det. Men det är längesedan, och allt vad man
vet, om hans hustru är vad han själv säger:
»je 1’ai rendou bein malheurouse». Sedan den
tiden har han fortfarit att älska —-jag vet
icke om jag skall säga la femme eller les
femmes endast att jag skulle stanna vid vad
som är minst ideelt och allra minst une femme.
Tror icke, att det i hela Stockholm finnes ett
fruntimmer, som gjort en om än aldrig så
kort utflykt till Cythéren, som icke Soto
känner — för de flestas del likväl en tout
bien tout honneur, ty så förledande än han
tror sig, är det i alla fall några tiotal år sedan
han upphörde att vara farlig.

För ett par år sedan trodde man, att Soto
höll på att slockna av, men det är med honom
som med kejsar Wilhelm, deras seghet är
beundransvärd. Kanhända det att alltid
känna sig ung kommer en att övervinna
ålderdomen. —- Ser man på Sotos ansikte, som
snart icke annat är än en ohygglig mask,
förstår man, att han är en mycket gammal

348

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:07:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1939/0392.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free