Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Crops Diplomatique i Stockholm för femtio år sedan. Av Carl Fleetwood
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C or f> s Diplomatique i Stockholm för f emti o år sedan
man; ser man på hans lilla figur i den blå
fracken med guldknappar (eller också en
brun) och ser man honom trippa omkring
på hans små fötter, en dansös kunde avundas,
skulle man tro sig hava att göra med en ung
företagsen attaché.
Skratta åt honom, som många göra, varken
vill eller kan jag. Han har en genre för sig,
och i vår tid är det någonting att icke vara lik
alla andra, så mycket jag än personligen har
antipati för en genre, som leker karneval på
gravens brädd.
Tyske ministern von Pfuel är i det hela
taget en obehaglig människa, som av
naturlig böjelse och brist på takt con amore spelar
den oförskämda rol, Bismarck vill, att hans
diplomater skola antaga. Pfuel har några
gånger satt framfötterna så långt fram, att
till och med oaktat den flathet, man här
hyser för allt, som är tyskt, man åtminstone
en gång försökt att få honom avlägsnad.
I Berlin har man emellertid icke tyckts vilja
höra på det örat, förmodligen emedan man
då icke visste, vad man skulle göra av honom.
Så mycket är dock säkert, att Pfuel, som på
sista tiden varit ganska sjuk, står kvar som
minister. Till det yttre är han ett
märkvärdigt specimen på en ful karl.
Då jag kom in i utrikesdepartementet
hette tyske legationssekreteraren von Kleist,
en mycket korrekt och mycket tråkig herre,
som lär hava ägt stor arbetsförmåga. Fru von
Kleist hade andra och till och med tredje
ungdomen bakom sig, en riktig matrona, som
tycktes kunna ingiva vilka känslor som helst
utom kärlek. Detta hindrade emellertid icke,
att Kleist gift sig med henne av ömma känslor,
så starka att han för hennes skull stött sig
med sin släkt. Då jag återkom från utlandet
var Felix von Muller legationssekreterare
och sedan baron von Zedwitz. Zedwitz, som
härifrån förflyttades till Washington (r886)
var mycket litet talför, mycket hygglig och
mycket framstående som pianist. Zedwitz
efterträddes av greve Luxburg, som icke ens
hans jämnåriga bland de tyska diplomaterna
tala om utan en viss medlidsamhet. Luxburg
är en snobb, men det är icke hans värsta
fel. Hans egenkärlek överträffas endast av
hans inskränkthet. Sällan sett en människa
som i högre grad än Luxburg kunde irritera
sin omgivnings nerver. Han skickades i våras
till Rumänien och efterträddes här av furst
Lichnowsky. Det är en person, som har allt
yttre emot sig. Hans huvud är oformligt —
Tyske ministern von Pfuel
hans röst gav m:me de Castellanos, som icke
generar sig, anledning att säga till honom:
dites done, prince, d’ou avez-vous cette voix
de la chapelle sixtine ? — han är till det yttre
icke så litet tillkonstlad. Å andra sidan har
han en intelligens, som, skulle jag tro, något
höjer sig över medelmåttans vanliga nivå,
och de egenskaper i allmänhet, som tillhöra
den födde gentlemannen.
Danmark har under alla dessa år
representerats av kammarherre Bille. Han är vad
man kallar en vacker karl, litet för mycket
känd att hellre vilja intrassla än utreda
frågor. Hans yttre och hans uppträdande äro
pompösa — med ett ord: il pose toujours
pour la galerie. Sympatier har han egentligen
icke förstått att vinna och hans hustru ändå
mindre. Under Hochschilds utrikesministertid
lågo friherrinnan Hochschild och fru Bille i
ständiga fejder, som gåvo anledning till
massor av dessa små etikettaffärer, vilka
förmå att sätta diplomatiska corpsen i alla
länder i uppror. Fru Billes tunga har skaffat
henne en föga avundsvärd respekt och hon är
349
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
