Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Crops Diplomatique i Stockholm för femtio år sedan. Av Carl Fleetwood
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C or f> s Diplomatique i Stockholm för f emti o år sedan
hagligt. Men en personlighet är alltid en
sällsynthet, helst i Stockholm, bland
diplomaterna.
Franska legationssekreterare har man
under dessa år sett många av. Först M. Barou,
som under Patenötres frånvaro gjorde ett
chargé d’affairesskap. Det var en äkta
boulevardier, och boulevardier är icke precis
detsamma som un homme du monde. Andre
sekreterare på den tiden var vicomte de
Bondy, en liten rund och oförarglig människa,
som när han lämnade ett ställe, också
lämnade efter sig skulder, han aldrig kunde betala.
Från Stockholm förde han med sig en flicka
från Mindre Teatern av det i dess historia
ryktbara namnet Hedlund, och den dumhet,
han då gjorde, har han sedan gjort värre
genom att gifta sig med henne. Denaut
lämnade Stockholm just som jag återvände dit,
och hans plats här uppehölls av en av mina
londonbekanta M. Bapst, en liten herre, som
hatade stockholmssocieteten därför att den
väl öppet skrattade åt honom. I trots av all
den intelligens, Bapst verkligen ägde, hade
man svårt att hos honom se annat än hans
ohjälpligt komiska yttre. Efter honom hade
man tvenne legationssekreterare, den ene
M. Gachet hade börjat som journalist och
var en äkta fransk murveltyp. Skulle jag
någon gång i livet slumpa till att möta honom på
boulevarden (och det vore antagligen på
något av de caféer, man av nyfikenhet
besöker mellan 12—1 på natten) skulle jag
bestämt icke låtsas känna igen honom. Hans
hustru var engelska, en liten snäll och
beskedlig människa, som han ledsnat på, och
därför skilde sig från. Att en så tvetydig
herre som Gachet skröt däröver är mindre
förvånande än att han icke blev utsparkad.
Den, som intresserade Gachet, var hans
närmaste mans, Baudins hustru. Ett par sådana
motsatser som det herrskapet har jag sällan
sett och i den äktenskapliga enhetens namn
hoppas att sällan få se. Baudin hade allting
emot sig som diplomat och äkta man. I sin
sistnämnda egenskap hade han icke blott den
olyckan att bliva tämligen öppet lurad av
sin hustru men också den att få emot sig alla
dem, vilka kunna skratta. Stackars lilla
Baudin! Han såg ut som en bortkommen
skolpojke, och hans hustru gjorde allt för att visa
världen, hur löjlig han var. Ett ungt franskt
folk, som var charmant, var herr och fru
Simon, men de knappast mer än visade sig i
Stockholm. Vicomte Chaptal, som nu i
Danske ministern Bille.
dagarna blivit förflyttad till Konstantinopel,
hade en egenskap, jag sätter värde på — den
att vara bättre folk, och det är en egenskap,
som börjar att icke bliva alltför vanlig bland
diplomater, en samhällsklass hos vilken en
god uppfostran förut var ett »conditio sine
qua non». Chaptal hörde till det slags moderna
unga fransmän, som med något mycket
vekligt i väsendet förenar en viss energi att
vilja bryta sig en väg, ehuru man har svårt
att förstå vart de ämna komma, då de
alltifrån början ställa sig i opposition icke blott
mot tingens närvarande ordning utan också
mot de principer, på vilka det moderna
samhället är byggt. Också bruka de i allmänhet
icke länge stanna i statens tjänst, antingen
därför att motsatsen mellan deras åsikter
och förhållandena snart nog driver dem
tillbaka till privatlivet, eller staten, sådan som
den är organiserad, undanber sig deras
fortfarande tjänst. Det är för resten eget att se,
huru fransmän av de högre samhällsklasserna
och icke minst franska diplomater, av vad
351
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
